Jag har varit så inställd på vandring de senaste åren att foto har fått lida. Så nu tänkte jag göra ett försök med kameran igen och september är ju den allra bästa tiden för det!
Öjönån
Jag började med att reka lite, hade upptäckt ett par vattenfall i satellitbilderna så det var bara att gå dit och kolla. Det första var lätt, det var nedströms från bron när man går till Silverfallet i Skärkdalen. Det visade sig inte att vara nåt märkvärdigt, visst är det några mindre vattenfall där men det är överlägset bättre uppströms från bron. Vilket man förstår från stigen – det är väldigt upptrampat uppströms och knappt några tecken på mänsklig aktivitet nedströms.
Skärvagsån
Nästa mål var att följa Skärvagsån mot Övre Skärvagen. Det såg ut att vara väldigt mycket vitt närmare till sjön och så var jag väldigt nyfiken på själva sjön också, har aldrig varit där.
Jag följde ån sådär ungefär, det var lätt att gå genom skogen. Och varmt, jag var klädd enligt prognosen (14 grader och blåsigt) men det kändes mycket varmare. Jag skulle ha klarat mig i en t-shirt, nu hade jag en långärmad tröja och fick svettas mig fram till det första riktiga vattenfallet.
Det första fallet var väldigt fint faktiskt, det bestod av en kaskad av mindre fall. Men tyvärr var det är konstig optisk illusion med fallet, kaskaden såg ut att luta. Hade jag fotat den i sin helhet skulle intrycket bara vara att bilden lutar. Till sist när jag gick till den övre delen av kaskaden hittade jag en komposition som funkade.
Den norra sidan av Skärvagsån kantas av stup på många ställen så jag kunde inte komma åt alla vattenfall som fanns. Om jag kommer hit igen så vadar jag över ån vid utloppet och följer den nedströms några hundra meter, där finns det inga stup. Eller går över bron ca 400 m väst från var Öjönån rinner till Skärvagsån (bron är inte markerad i alla kartor men jag såg att den fanns där) och går längs Skärvagsån på den södra sidan.
Simulera en lång exponering
Jag hade läst om en teknik där man kombinerar flera exponeringar för att skapa en lång exponering. Det är en väldigt lätt teknik, bara några musklick i Photoshop och programmet gör hela jobbet. Idén går ut på att i stället för att använda ett mörkt gråfilter för att få en lång exponeringstid, ta flera bilder med lite kortare slutartid och sedan låta Photoshop blanda ihop dem, slutresultatet ser ut exakt som en ”traditionell” lång exponering i kameran. Jag provade med en serie av 30 bilder på 1 sek var och det funkade klockrent! På det här sättet slipper man handskas med bulb-läget, och i mitt fall, slipper riktig ful vinjettering som jag får med mitt 10-stegs gråfilter när slutartiden närmar sig 30 sekunder. Med en 60 sekunders exponering är det nästan omöjligt att bli av med vinjetteringen i efterbehandling.
En kortfattad beskrivning av tekniken, jag förutsätter att du har Lightroom och Photoshop:
- Använd stativ, ta en serie av bilder. Det är alltså samma komponering, samma inställningar, ta så många som du behöver för att nå effekten du vill ha. Slutexponeringen är antal bilder gånger slutartid.
- Efterbehandla den första bilden som du vill ha den och kopiera inställningarna till alla andra bilder i serien.
- Välj bilderna, högerklicka och välj Edit In > Open as Layers in Photoshop.
- Det tar lite tid nu, låt Photoshop jobba. När det är färdigt, se till att alla lagren är valda (de brukar de vara om du inte klickat annanstans) och välj Layers > Smart Objects > Convert to Smart Object
- Kan ta lite tid igen, när det är färdigt välj Layers > Smart Objects > Stack Mode > Mean. Och se magin framför dina ögon!
Jag har naturligtvis inte hittat på detta själv, utan läste om tekniken här: How to Simulate Long Exposure.