59 av 60 toppar i Funäsfjällen
Predikstolen är utan tvekan den mest utmanande toppen av 60 toppar, det finns faktiskt ingenting i hela Härjedalsfjällen som kan mäta sig med Predikstolen när det gäller svårighetsgraden. Det är brant på alla sidor och terrängen är eländig. Länge var jag inställd på att Predikstolen skulle bli den sista toppen av 60, och det var först i år som jag på riktigt började tro på att jag verkligen kan göra den.
Sällskap
I och med att toppen är så utmanande, var det klart från början att här skulle jag behöva sällskap. Jag har tvingat mig själv att pusha mina gränser och göra turer ensam, men nånstans måste man dra gränsen mellan att våga och vara dum. Den gränsen går vid Predikstolen. Med tanke på hur svårt det är för mig att hitta sällskap, är det knappt förvånande att hitta någon som vill/kan göra turen med mig verkade bli en större utmaning en själva toppen. Det tog nästan hela sommaren, flera frågor i olika grupper och forum, men till slut hittade jag en turkompis genom bekanta i Funäsdalen!
Då var det bara fråga om vädret. Sommaren tycks vara över och nu är det bara busväder i prognosen, med ett kort avbrott den 9:e augusti. Då var datumet spikat.
Vi gick från Torkilstöten och var framme vid Helags fjällstation tidigt på kvällen. Vi hade planerat att tälta, men det fanns en risk för regn på natten och vi var så pass bekväma av oss att vi helst skulle slippa det, så vi tog de två sista lediga bäddarna i ett 4-pers rum.

Moln
Eftersom det skulle bli en lång tur, var vi ute halv åtta på morgonen. Det var låga moln, men jag hade kollat flera väderprognoser och alla sade att molnen skulle lyfta under dagen. Vilket vi upptäckte ganska snart, då vädret blev bättre allt eftersom vi gick mot Predikstolen. Inledningsvis följde vi leden mot Fältjägaren, men strax efter renstängslet vek vi till höger och höll oss vid ungefär 1100 meter längs Helags södra sluttning. När jag tittat på satellitbilder, såg det ut att vara ganska blött här, men nu i slutet av sommaren var det bara några enstaka ställen med vatten och det var dessutom väldigt lätt att gå. Det finns också många vältrampade renstigar som hjälpte till.




Passet
Jag har varit väldigt nyfiken på passet mellan Predikstolen och Helags, så jag var glad när vi kom dit. Ett alternativ för toppturen har alltid varit att gå till Västra Helagssjön och tälta där, men nu såg jag att det skulle ha gått alldeles utmärkt att tälta i passet också. Anledningen till att vi nu gick från fjällstationen var att det gav oss en möjlighet att göra Helags V:a på samma tur – visserligen en mycket krävande tur, men inte omöjlig, knappt längre än Kebnekaise men med färre höjdmeter!


Vi kröp under renstängslet högst upp i passet och möttes av en klippvägg på Predikstolens norra sluttning, som enligt kartans höjdkurvor skulle vara den lättaste (allt är relativt) vägen upp. Vi konstaterade att det finns några klipphyllor som vi kan utnyttja för att sicksacka över den brantaste delen, så då var det bara att börja klättra. Utan klätterutrustningen naturligtvis, men lite hjälp från händerna för att komma upp.


Bara på egen risk
Det blev inte precis lättare efter man passerat den brantaste delen. Terrängen är verkligen eländig, det är bara stenar och åter stenar, med enbart små ytor här och var som bjöd på åtminstone några säkra steg ibland. Annars fick man gå hjärtat i halsgropen och svära varje gång en sten rörde sig under foten. Jag klagade ju mycket om stenarna på Midtre Sølen, men där var det i varje fall en väl markerad stig och det kändes inte som att man tog några större risker. På Predikstolen är man mycket mer utsatt, det är mitt i ingenstans, det rör sig inga andra människor här. Visserligen hittade vi för vår stora förvåning några rösen som markerade en potentiell väg upp, men det var ganska glest mellan dem och snart tappade vi bort dem. Vilket inte spelade så stor roll, det var ändå samma terräng oavsett var du befann dig på den norra sluttningen.


Nedalsstöten som det hette
Det var så svårt att gå att jag knappt ens fick upp flåset. Varje steg måste vara väl avvägt och vi stannade väldigt ofta för att kolla terrängen och hitta en lämplig väg upp. Toppen ser man inte tills man är nästan framme, och glädjen kände inga gränser när vi stod vi toppröset! Även om vi visste att vägen tillbaka skulle bli värre än vägen upp, glömde vi bort det för en stund och bara njöt. Det var dessutom nästan helt vindstilla, så vi satt ned för fika vid toppröset. Det var helt magiskt, det var verkligen drömmen att ha nått Predikstolens topp!



Nu spanade vi efter stenrösen för att följa dem utför, i hopp om att det trots allt skulle vara lite lättare. Det var det egentligen inte, men man får lite mentalt stöd av att följa markeringen, då vet man att det finns åtminstone någon annan som gått samma väg. Vi upptäckte också varför vi hade tappat rösen uppför, de gick inte i en rak linje utan svängde till höger. På väg upp såg vi inte röset snett uppför, utan fortsatte på en rak kurs. Inga problem med det, men jag säger det bara i fall det är någon som funderar på att bestiga Predikstolen.


Lättnad
När vi kom till branten, tog markeringarna oss på en annan sida av den här klippväggen som vi rundade från vänster, sett nerifrån. Jag tror inte det var varken svårare eller lättare, lite klättring var det ändå och jag satte mig på rumpan ett par gånger för att kunna flytta mig ned. Det är också lite blött så en halk- och rasrisk finns, och till min stora skräck såg jag min kompis halka en gång och glida ett par meter på rumpan. Tack och lov att det inte fanns något stup att glida över!

Det går knappt att beskriva lättnaden och glädjen att vara tillbaka i passet. Lättnaden att klara strapatsen utan större skador än en bruten stav (kompisen fick staven klämd mellan stenar), glädjen av att ha gjort Predikstolen! Hemvägen skulle nu bli lekande lätt, det var bara långt att gå men absolut inga svårigheter.
59 down, one to go
Jag nämnde tidigare att planen var att göra Helags V:a på samma tur. När vi blickade mot den sista toppen, blev det uppenbart att det inte skulle funka. Samma eländiga steniga terräng många hundra höjdmeter, tiden skulle inte räcka till. Det tog oss 1 timme och 40 minuter att gå upp från passet (dryg 400 höjdmeter) och faktiskt precis lika lång tid att gå ner. Vi var framme vid fjällstationen kl. 19, så ni förstår att det skulle ha varit ytterst riskfyllt att välja en väg över Helags V:a även om i bara avstånd räknat skulle det ha varit samma. Det finns en viss skillnad att gå över en topp på 1704 möh i svår terräng och följa en höjdkurva på 1100 möh i lätt terräng!
Även om jag hade förhoppningar att bli färdig med 60 toppar under den här turen, kan jag inte vara annat än nöjd. Den mytomspunna, otillgängliga, mäktiga Predikstolen. Det är nåt att hänga i julgranen och skriva hem om!
Vilken resa du har gjort, och vilken berättelsen. Jag är verkligen imponerad Minna,
Tack att du delar med dig
Ps fantastiska bilder man får se
Hej Anita, tusen tack för dina fina ord! 🙂
Ja Predikstolen är verkligen brant! Modigt att ge sig upp där. Jag har bara sett den nerifrån när jag vandrade förbi. Tur att allt gick bra och att ni klarade er helskinnade.