Fotografer brukar säga att dåligt väder är fotografens bästa vän. Och det blir ju onekligen lite häftiga bilder. Det skulle ha varit ännu häftigare om jag haft nån slags regnkläder med mig. Men väderprognosen lovade solsken och jag villa bära lätt och röra mig fort.
Efter jag stått ut med en hagelskur och en regnskur på väg upp, såg det ut att klarna. På toppen insåg jag att det inte alls gjorde det, och var det åska jag precis hörde? Jag var tvungen att ta mig ner från fjället illa kvickt, jag frös så in i märgen i mina blöta kläder. Plus så den här lilla grejen med blixtrar.
Och just det. Jag hade ju cyklat till Övre Lillåsvallen. När jag var tillbaka vid cykeln var jag redan så blöt att det inte spelade någon roll hur mycket vatten och lera jag fick cykla genom. Misären blev fulländad när det blixtrade rakt framför mig, tre sekunder senare hörde jag mullret. Jag tog skydd i skogen, men då började jag frysa ännu värre. Jag chansade med blixtarna i stället, tänkte att jag kanske klarar mig när det ändå finns skog alldeles intill vägen.
Hemma gick jag raka vägen till badrummet för att klä av mig, det bara droppade vatten av mig. Och så in i en varm dusch. Ni vet den där känslan när blodet börjar cirkulera igen?
Note to self. Bara för att du kallar Ånnfjället för hemmafjäll betyder inte att konceptet ”fjällväder” gäller inte.
