Templet

Hela juli har jag väntat på uppdrag som inte kommer, och nu får det vara nog. Den stora värmeböljan har nått oss i fjällen, så det vore en skam att slösa bort vädret på att vänta på mejl. Nästa sommar vet jag – ha semester när kunderna har det!

Så med det sagt, styrde jag kosan mot Nedalshytta i går. Målet var att bestiga Jämtlands högsta topp, Templet. Jämtlands högsta punkt är nedanför Storsylen på 1743 m och Templet är 1728. Jämtland för övrigt är det enda landskapet där den högsta punkten och toppen är olika.

Jag hade för mig att det som i Sverige heter Templet kallar norrmännen för Storsola. Framme vid Nedalshytta kollade jag deras turbeskrivningar och upptäckte att Storsola är 1710 möh, det är där riksröset finns, och Templet är några hundra meter mot öst från Storsola. Men jag såg också ett turalternativ som går via Templet, så jag visste i varje fall att det går att nå Templet via Storsola.

Vägg

De första 5 km är bara en transportsträcka. Jag konstaterade att det är torrt nu, jag kunde gå torrskodd över alla bäckar, samma bäckar som gav mig så mycket huvudbry i fjol. Framme vid gränsen svänger man 90 grader och börjar följa renstängslet upp Storsola. Och jisses vad omöjligt det ser ut! Det är liksom bara en tvär vägg. Jag hade samma känsla som när jag besteg Storsylen, och precis som med Storsylen så upptäcker man att det inte är lika tvärbrant som det såg ut. Brant, o ja, men alldeles gångbart.

Vägen upp tog sin tid, när det var som brantast så fick jag stanna och pusta ut varje 15 meter. Vid 1400 m hade jag en fikapaus för att låta mjölksyran försvinna, och vid ca 1500 m kommer man till en kam där det planar ut för en stund. Det kommer en till lite brantare del innan toppen, men egentligen är den svåraste delen på de sista 200 höjdmeterna det att det är väldigt stenigt. Små elaka stenar som du aldrig kan lita på 100%.

Storsola

På glaciären nedanför toppen fanns det en grupp renar. När jag gick förbi en norsk familj som satt och fikade, frågade de om jag såg renarna. Eftersom jag har en kamera och allt. Jag fattade inte riktigt vad kameran har med saken att göra, trodde de att jag vill fota renarna när de syns bara som små prick i bilden? När jag kom till toppen, växlade jag ett par ord med en annan norrman som satt där vid riksröset. Såg jag renarna? Nej sade jag, jag hörde dem när jag gick förbi, jag vet att de var alldeles nedanför. Men du kunde ha spelat in dem, fick jag som svar. Vad är det med norrmän och renar?

Jag var inte så intresserad av Storsola, utan blickade österut mot Templet. Kammen dit såg hyfsat trevlig ut, inga problem! Och så steg jag på kammen och upptäckte att den första biten var lite mer spännande än jag hade räknat med. Det var väldigt smalt, mindre än 1 meter som smalast, och det var branta stup på flera hundra meter på både sidorna. Som om inte det räckte, så krävde passagen också att man halvklättrar. Jag löste det genom att sätta mig på rumpan tills jag hittade en säker plats för foten, det är lättare att gå uppför än utför på sådana här klippor. Jag tänkte att det här var bra träning inför Besseggen, som jag ska göra på lördag!

Jämtlands högsta topp

Det var mycket folk ute (Nedalshyttans parkering var smockfull), men av alla dem som kom upp till Storsola nu var jag den enda som fortsatte till Templet. Efter den här trixiga passagen är det lätt att gå kammen och jag nådde Jämtlands högsta topp utan nya strapatser. Utsikten mot hela Sylmassivet är makalös och det som slog mig mest var hur vansinnig Storsylen såg ut härifrån. Det går inte att fatta hur man kan bestiga den överhuvudtaget, men så bestiger man den också från den motsatta sidan.

När jag var tillbaka till den svåra passagen tänkte jag på att vilken tur att det inte blåste mycket. På väg upp hade jag plågats av myggor och önskade att det skulle blåsa mer, jag hörde surret fortfarande vid 1500 meter. Bara som en påminnelse – det är myggfritt på kalfjället tack vare vinden!

Solen kom ut ordentligt mot kvällen och det blev varmt. På vägen upp hade det varit mest moln, vilket gjorde temperaturen behaglig och ljuset dåligt. Kameran fick stanna i väskan för det mesta, och bilderna tog jag på väg tillbaka. Men det var en fin tur med hela 1000 höjdmeter, det får man sällan i dessa trakter!

Efter jag postat ett par bilder på Instagram, fick jag en kommentar att Besseggen är barnlek jämfört med denna kam. På lördag får jag se det själv!