Kattriet och Brattriet

Jag sov hyfsat bra för att det var tält. Mitt nya liggunderlag tydligen fungerar, det är en luftmadrass med bra isoleringsförmåga. Dessutom lite bredare än mitt gamla liggunderlag, speciellt designat för kvinnor. Och sovsäcken använde jag som quilt, vilket gav mig mer utrymme att röra mig, sidosovare som jag är. Så det känns som att jag har tagit ett viktigt steg framåt i sökandet på sovkomfort i tält!

Och så öppnade jag tältdörren och fick ett myggbett på en gång. Glöm detta, det går inte att campa på sommaren!

Jag åt frukost, provade Thermacell igen med samma resultat som igår kväll. Fanns ingen anledning att stanna kvar en sekund längre än nödvändigt, så jag var på väg mot Kattriet vid 8-tiden. Det finns en liten uppförsbacke strax efter lägret, och jag märkte att benen var väldigt sega. Det blev uppenbart att jag hade inte helt återhämtat mig från onsdagens långa tur, plus då gårdagens 13 km över Rödfjället. Det var inte så att jag funderade att det inte går, men det tvingade mig att sakta ner farten.

55 av 60 toppar i Funäsfjällen

Kattriet är ett litet fjäll i skuggan av Brattriet. Ibland uppfattar man inte ens att Kattriet är ett fjäll såsom man oftast tänker på att ett fjäll är. Fördelen med detta, vilket var jättebra för mig under omständigheterna, är att det inte finns många extra höjdmeter att ta för att göra både toppar. Så uppe på Kattriets topp tittade jag ner på passet som leder till Brattriet, och det var väldigt nära. Själva Brattriet dock såg fortfarande ganska massivt ut, så jag satt mig ner för fika och vila innan ansträngningen upp nästa fjäll.

56 av 60 toppar i Funäsfjällen

När jag väl började gå upp Brattriet, var det inte alls lika mäktigt som jag hade trott. Varje gång jag sett Brattriet, har jag tyckt att det ser mörkt och hotande ut, och mycket större än sina 1276 möh. Jag trodde också att det skulle vara väldigt stenigt, vilket det inte alls var. Visst fanns det stenar på sina ställen, men det var lätt att gå runt. Jag gick dessutom mycket i sicksack för att spara benen, hellre gå en längre väg med låg belastning än en lång väg med hög belastning. Och så såg jag toppröset framför mig och glädjen var stor! Det visade sig att mitt intryck av Brattriet var helt fel, nu tyckte jag att det var ett trevligt fjäll och bestigningen var lätt.

Utsikten från Brattriets topp mot Rogens sjölandskap är helt makalös. Jag tyckte att utsikten från Skedbrofjället hade varit bra, men betraktningsvinkeln från Brattriet är faktiskt bättre. Nu kände jag att kartan vaknade i liv, när jag såg den här labyrinten av sjöar som Rogen är känd för.

Norrut tittade jag på Helags, där fanns Helags V:a och Predikstolen som jag har kvar att göra. Och så såg jag Haftorsstöten, också den har jag kvar. Den fjärde toppen, Grönvålen, är så liten att den inte gick att se. Vilket den sällan gör, minstingen av 60 toppar som den är. Men fyra toppar sammanlagt, jag är så nära nu!

Bastutält

Eftersom jag var så trött, hade jag börjat tänka på att stanna en natt till trots mitt beslut i går kväll. Jag behövde vila, och la mig i tältet när jag var tillbaka vid halv tre. Finne som jag är, gillar jag inte bastu lika mycket som de flesta av mina landsmän gör, och så gillade jag inte det här bastutältet som jag nu hade fått. Svetten började rinna efter ett par minuter och jag blev rädd att få ett värmeslag om jag stannar en minut till. Att vila var uteslutet, kan inte ligga i tältet och kan inte vara utanför det heller. Nu spelade det ingen roll hur trött jag var, det var uteslutet att jag på något sätt skulle få sex timmar att gå här för att äntligen kunna lägga mig tältet, när dessutom Thermacell inte var till någon hjälp.

Så jag packade ihop allt och började färden tillbaka till Tänndalsvallen. Jag tänkte i delmål, och det första målet var den fina kallkällan ovanför Broktjärnskojan. Jag började att gå sakta, som jag gjorde på toppturen, men efter ett tag kändes det som att jag inte kom nånstans. Jag hade stavar med mig och koncentrerade mig på att utnyttja stavarna bättre, jag hade mycket mer krafter i armarna än i benen. Vilket säger väl allt om mina ben, för i vanliga fall har jag väldigt dålig överkroppsstyrka…

Källan

När det blev brant efter Broktjärnskojan, fick jag hålla flera mikropauser innan jag var framme vid min oas av vila. Jag åt ordentligt, jag drack mycket, och hejade på traillöparen som gick förbi (förutfattade meningar – han var klädd som en traillöpare, ergo var han det, trots att han inte sprang). Jag säger det bara för han var den första personen jag sett sedan Svanåstugan i går.

Det är nånting speciellt med källvatten, för jag kände mig faktiskt ganska pigg efter jag fortsatte vandringen. Jag bestämde mig att testa kroppen och gick fortare, och kroppen svarade! Jag började fundera på hur det var i morse. När jag kände mig trött i början, försökte jag inte ens att pusha mig utan tog det medvetet lugnt hela tiden. Då hade kroppen ingen anledning att vakna upp, så att säga. Men nu när jag gick fortare, fattade kroppen att den visst ska jobba lite hårdare, och gjorde det. Jag kom fram till att jag känner mig trött om jag beter mig som om att jag var trött. Om jag i stället beter mig som om jag är pigg, så orkar jag. Visst finns det en gräns nånstans då man inte orkar ens med den starkaste viljestyrkan, men den gränsen var jag inte ens i närheten av idag. Vilket gjorde mig nyfiken, var går gränsen på riktigt? Skulle vara bra att veta det för framtida planering!

Nya mål

Jag var naturligtvis ändå jätteglad när jag var framme vid bilen, och på vägen hem tänkte jag på dagens två turer. Det kändes lite galet att ha gjort två vandringar som jag i vanliga fall skulle anse vara fullgoda dagsturer. Men när jag började räkna ihop siffrorna, kom det fram en annan bild. Jag hade gått en dryg 25 km. Inte det längsta jag gått under en dag. Stigningen totalt var 795 m, inte det högsta jag gjort. Jag tänkte på fyra-dagars-turen i fjol, den första dagsträckan var 26 km och 640 m stigning. Kebnekaise var 19 km och 1800 m stigning. Och förresten. Gjorde jag inte två separata vandringar också när jag besteg Skedbrofjället? Och det följdes av en lång vandring tillbaka nästa dag. Det här är ju en vana, inte ett undantag!

Nej, det är dags att inse att jag kan mycket mer än jag tror. Det som först kändes så galet att jag faktiskt skrattade högt när jag körde hem, var trots allt helt inom mitt räckhåll och nånting som jag borde ha planerat från början, i stället för att tro att jag skulle kunna campa två nätter i myggh*lvetet.

Undrar om jag skulle kunna gå 30 km under en dag? Vad hinner man se då?