Jag sov i bilen och även om jag har lyckats att fixa det så att det är ganska bekvämt nu, så kan jag ändå inte sova så bra. Fast å andra sidan, jag sover inte så jättebra hemma heller när jag vet att det ska hända nånting spännande!
Frukost
Båten går 7:45 och jag satt på den första bussen redan kl. 7 (även om det bara tar någon minut för resan). Väderprognosen var inte den bästa möjliga, det skulle vara molnigt på förmiddagen och blåsa lite, så jag skulle få problem med ljuset, och speglingar kunde jag bara drömma om. Men eftersom det skulle bli bättre under dagen, var min plan att äta frukost i lugn och ro i Memurubu och sedan ta den första stigningen också i lugn och ro, bara för att driva tiden.
På 160 NOK var frukosten säkert den dyraste jag nånsin ätit. Och inte den godaste heller, men jag stoppade i mig så mycket jag kunde och fick ångra det när jag började vandringen. Inte kul att gå uppför när man är proppmätt! Men min plan var ju att ta det lugnt i början, så det gjorde jag verkligen. Jag gick långsamt och höll många pauser, och visst såg det ut som att molnen var på väg att försvinna lite. Så kanske skulle min taktik löna sig ändå.
Alla vill göra Besseggen
Eftersom jag gick så sakta och höll många pauser, gick jag förbi samma personer flera gånger om. T.ex. ett par med fyrbent sällskap, en Jack Russell och så en liten sak som var mindre än en katt och lät som en katt men inte var en katt – en pomeranian. Den lilla hunden hade inte en chans att hålla takt och tjejen fick bära den. Vad kan den ha vägt, 1 kilo? Inte mycket, men jag undrar om de verkligen är vana att gå med hundar… Och så fanns det en kille i tidiga tonåren, tydligt överviktig med en överviktig pappa och hans smala vän. Killen gjorde korta spurter upp och så stannade för att flämta. En gång hörde jag dem prata när jag passerade, det var nånting om tabletter och inhalator. Stackars killen hade astma också? Jag såg varken hundarna eller killen senare, jag bara hoppas på att de passerade mig under någon av mina långa fikapauser uppe på kammen och kom fram hela till slut.
Gjendeosen
När man går på Gjendeosen, får man hela tiden en utsikt över sjön Gjende. I fjärran såg man de stora fjällen i hjärtat av Jotunheimen, men just det största såg man inte, även om det bara är 25 km fågelvägen till Galdhøpiggen. Men de närmaste topparna bleknar inte mycket i jämförelse, Tjønnholstinden söder från Memurubu är 2331 möh och Surtningssue i norr 2368 möh, dock var både topparna gömda i moln på morgonen.
När man väl klarat av den första stigningen, blir det lite lätt kuperat fram till själva Besseggen. Det finns nånting att se hela tiden och jag stannade ofta för att titta omkring mig och fota. Makalöst vackert! Efter 7 km kommer man till Bessvatnet och man får den berömda utsikten med vatten på båda sidorna av kammen, Bessvatnet är blått och Gjende är grönt. Och det är nästan 400 höjdmeter mellan dem!
Besseggen
Och så, strax efter Bessvatnet börjar den branta stigningen av Besseggen. Det var några som hade sagt till mig att så svårt är det inte om man redan gjort t.ex. Storsola/Templet, och det visade sig vara sant. Visst är det riktig klättring där man behöver ta händerna till hjälp och det blir lite free solo på det hela, men det finns gott om rejäla ytor att greppa och stå på och det blir aldrig så smalt att du känner att du balanserar vid stupet. På Romsdalseggen är det via ferrata och på ett ställe måste du gå sidledes och hålla i kedjan, med ett stup på flera hundra meter alldeles bakom ryggen.
Med risk att låta helt blasé så säger jag att så himla svårt var inte Besseggen. Eller kanske är det bara erfarenheten som pratar! Efter att ha gjort via ferratan i Italien, Romsdalseggen och Storsola/Templet, så kändes Besseggens kam ganska bred (så bred att det finns alternativa vägar upp). Och ändå fanns det folk som kämpade med uppgiften. Det bildades köar när några fick ett anfall av höjdskräck. Jag pratade lite med tjejen framför mig, hon sade att det här var den fjärde gången hon gjorde Besseggen, men den första gången hon varit tvungen att köa och den första gången hon blivit rädd. Att stanna hade givit henne tid att fundera på höjden, så hon fick kämpa hårt att komma upp den här gången. En annan tjej var så rädd att hon hade tryckt sitt ansikte mot klippan och vägrade att röra på sig tills hennes vänner lyckades att övertala henne att fortsätta. Samtidigt var jag helt oberörd, tyckte bara att det var kul och ångrade att jag hade stoppat kameran i ryggsäcken, för allt detta väntande skulle ha givit mig en chans att fota. På förhand var jag rädd att stöta kameran på klipporna (kameran hängde på Peak Designs Capture-hållare) så jag hade lagt den i säkerhet.
Veslfjellet
Efter klättringen blev det lika tråkigt som det var spännande alldeles nyss. Nästa delmål i vandringen är Veslfjellet, det är en rund topp och stigen har röjts av stenarna som annars skulle göra vandringen svår – som det var på Storsola/Templet. Jag märkte på Veslfjellet att stämningen på något sätt hade blivit dämpad. Folk var inte lika glada och upprymda nu, luften hade gått ur, man är lite trött och spänningen var helt bortblåst. Jag kände mig inte trött, men jag var definitivt lite less när jag såg hur vandringen fortsatte. Ledsen att jag behöver säga det, men så här tråkig har Norge aldrig varit. Allt är relativt, som bekant, hade jag gjort vandringen åt annat håll, hade jag bara accepterat detta som en transportsträcka i vetskap om att det finns mycket att se fram emot. Åt det här hållet var det en riktig antiklimax! Strax innan man börjar den branta delen mot Gjendesheim, passerar man ett stup som avbryter den tråkiga vandringen. Och så får man också klättra en gång till, på det enda stället under hela vandringen där det finns en kedja till hjälp. Nu var det så brant och halt att inte ens mina super-greppiga Altra Kings höll, så jag höll i kedjan och gick ner baklänges.
Nej, så här är det. Templet är både svårare, smalare och luftigare, dock är den svåra delen mycket kortare än Besseggen. Romsdalseggen är tuffare än Besseggen, och där är nästan hela vandringen intressant. Om du behöver välja bara en, gör Romsdalseggen. Med det sagt, är jag ändå jättenöjd att ha gjort Besseggen! Visst är det en helt fantastisk vandring som helhet, utsikten är fenomenal och upplevelsen minnesvärd. Jag är så nöjd att jag äntligen har gjort det!
I Gjendesheim åt jag en glass för att fira, tog transfer till bilen och styrde mot Rondane igen. Men den här gången tog jag den södra vägen via Venabygd, planen var att övernatta vid Muvatnet. Jag var framme vid 9-tiden och drack en kopp te innan jag lade mig för att sova i bilen igen.
