52 av 60 toppar i Funäsfjällen
Alltså Skomshåriet. Vilket märkligt namn. Låter svenskt men är det svenskt på riktigt? Frågar för en vän. Som är en finne.
Bakom namnet döljer sig en liten fjälltopp på 1025 möh, som ligger i Rogen och är oftast gömd bakom den massiva formen av Brattriet. Jag minns jag sett Skomshåriet bara en gång, då från Storvålen/Fiskbäckvålen. Om jag sett Skomshåriet från någon annan fjälltopp, har jag inte ens tänkt på det. Och jag har som vana att namnge varje fjälltopp jag ser när jag har en utsikt.
Den stora frågan var då, hur skulle jag bestiga detta lilla fjäll som ligger så långt borta från allt? Jag har funderat på flera alternativ, studerat kartor och satellitbilder, och till sist kom fram att det bästa alternativet är att gå från Käringsjövallen, följa stigen till Fiskbäckvallen och hoppas på att det otydliga vita strecket i satellitbilden faktiskt är en bro över Fiskbäcken.
Ryvallen
Jag lämnade bilen i parkeringen ett par km efter Käringsjövallen och tog stigen mot Tovvallen. Det dröjde bara 100 meter innan stigen försvann i en myr. Kollade GPSn, stigen går lite till vänster från mig, alltså den måste då vara vägen där jag såg en ”Privat väg” skylt och respekterade den. Antar att ”privat” gäller bara för bilar, så jag gick genom skogen och hittade stigen/vägen, som var så bra att jag kunde ha kört bil där. Men så, efter ett par broar, smalnade vägen utan förklaring och blev en vanlig stig i stället. Och då fattade jag också att jag var på väg till Ryvallen, inte Tovvallen, vilket betydde att min långa vandring skulle bli ännu längre, dock räknade jag med att jag sparade både krafter och tid genom att följa vägen i stället för att gå på en knölig Rogen-stig.
Stigar
I Ryvallen tog jag en stig som såg ut att gå mot rätt håll, och snart kom jag fram till en väldigt blöt myr. Jag säger ju hela tiden att det spelar ingen roll om mina fötter blir blöta, men lite vill jag kolla var jag går, jag kan inte riskera att jag tappar bort skorna i gyttjan. Så efter några små omvägar var jag över myren, och stigen fanns ingenstans att hitta. Jag gick upp och ner längs myrkanten, men ingen stig. Jag gick in i skogen, kollade GPSn för femtielfte gången, ingen stig. Det höll på att bli en väldigt kort tur, det var inte alls lätt att gå i den här skogen så jag skulle inte komma nånstans utan stigen – och så fanns den där! Den var till och med markerad, väldigt gamla markeringar i form av vita snitslar, några hade försvunnit men det var inga problem med att följa stigen nu.
Och vilken fin stig den var! Jag hade varit beredd på att kämpa mig genom en eländig stenig stig som är så typisk för Rogen, men terrängen var inte alls så. Och detta var ju faktiskt också utanför Rogens naturreservat. Strax innan Fiskbäckvallen kom jag fram till en annan myr, en riktigt blöt affär. Jag sjönk ända till vristerna och började frysa om fötterna, för första gång tänkte jag att det här med skor kanske inte funkar ändå. Men bara ett par minuter efter myren var värmen tillbaka, nu var mitt enda problem det att jag höll på att få skavsår. Jag har inte riktigt blivit vän med mina nya skor.
Bron
Men den mest spännande frågan var hur jag skulle ta mig över Fiskbäcken. Hade jag rätt om bron? Jajamen! Den såg inte ut att vara så himla stabil, men den höll bra när jag ryckte i den, och svajade inte alls när jag gick på den. Fantastiskt! Vilken tur med bron, för vete katten om jag tagit mig över bäcken annars. Såg ut att vara ganska djup och det strömmade på bra, även om den inte var särskilt bred. Jag såg att bäcken delade sig lite längre nedströms, det kanske hade gått att vada där men det behövde jag ju inte kolla nu, tack vare bron.
Jag stannade för att äta lunch och satte skavsårsplåster på fötterna. Det hjälpte föga, det kände jag på en gång, men det var ingenting mer jag kunde göra åt saken, bara fortsätta. Jag har haft mycket värre.
Nu när jag kom närmare till fjället, blev det mer stenigt också. Det var stora och stadiga stenar och det var nästan trevligare att gå på dem än genom vegetationen. Jag är nästan säker på att jag skulle ha tänkt tvärtom för bara fem år sedan… Jag hade siktat på att bestiga fjället direkt från öst, där såg det ut att vara lätt att gå. Och det var dessutom en kort stigning, bara 200 m, och det tackar jag för. Jag hade redan gått 10 km, och behövde ork kvar för att gå tillbaka också!
Toppen
Toppröset var mycket större än förväntat, men det såg också ut att vara specifikt konstruerat, i stället för att ett där besökare läggar sten. Naturreservatets gräns går här på toppen, så kanske därför.
En annan intressant sak var att se Brattriet. Det såg väldigt stort ut, mycket större än sina 1276 m. Jag blev glad att jag hade valt att inte göra en kombi-tur Kattriet-Brattriet-Skomshåriet som jag också funderat på, för jag kommer garanterat att vara less på höjdmeter efter Brattriet!
Tillbaka
Jag tog en lite annan väg tillbaka, jag följde fjällryggen till klipporna i SO. Lite brantare där, men inga problem, det var bara att nu fick jag gå över mer stenar än jag gjorde på vägen upp, och tänkte att jag måste ta tillbaka det jag sa om att hellre gå på stenar än genom riset. Men det var inga problem egentligen, det bara tog lite tid.
Tillbaka vid Fiskbäckvallen fikade jag och kände mig supernöjd för topp #52. 9 km att gå tillbaka, fin stig, hur lätt som helst! 300 m senare tappade jag stigen. Jag fattade ingenting. Stigen var ju jättetydlig när jag gick till Fiskbäckvallen, hur kan den bara försvinna nu? Jag kollade GPSn igen, den sa att jag stod precis mitt på stigen, men jag lovar den inte fanns där. Jag gick upp och ner, ingen stig. Till slut tog jag kompassriktning, spelar ingen roll, det är lätt att gå ändå. 20 meter senare stod jag på stigen.
När jag kom till den första myren efter Ryvallen där jag tappade bort stigen, förstod jag också varför det hände. Stigen som jag tog från Ryvallen var faktiskt inte rätt, utan den rätta stigen går lite norr från huset (jag hade tagit en stig söder från huset). Bara så ni vet, nu var det ju sak samma för mig som bara hade 2,5 km kvar att gå till bilen.
8 toppar kvar!