53 av 60 toppar i Funäsfjällen
Jag bor så nära till Rogens naturreservat att jag skulle kunna cykla dit som en dagstur. Ändå har det inte blivit några turer dit; väl inom naturreservatet har jag varit två gånger och på utkanterna fyra. Och då menar jag verkligen utkanter – t.ex. Rödfjällets och Skomshåriets toppar finns inom naturreservatets gränser med nöd och näppe, det ska inte räknas egentligen.
Men för att göra 60 toppar kräver några besök i Rogen och nu var det dags för den allra sydligaste toppen av 60 toppar – Skedbrofjället. Planen var enkel: vandra till Skedbrostugan, vila en stund, topptur på kvällen, hem nästa dag. Vädret var fint med solsken och värme, jag kunde bara hoppas på att myggen inte har vaknat än!
Myggen
Men tyvärr var myggen klarvakna och gjorde mig sällskap nästan hela tiden. Nåja, ingenting att göra åt saken, och som tur är så har jag ätit antihistamin i några veckor nu för att ta mig över pollensäsongen (inte över än här i fjällen). Jag tror att antihistamin faktiskt hjälper med myggbett också, de kliade inte alls lika mycket som de brukar.
Rogens terräng
Varje gång man pratar om vandring i Rogen säger man att det är stenigt. Och det är det, absolut. Jag minns mina första besök, jag tyckte det var jobbigt med alla sten. Men allt är relativt. Jag tänkte på att det finns olika sätt att uppfatta ”jobbigt” – jobbigt svårt och jobbigt irriterande. Och nu tyckte jag bara att det var lite irriterande att inte kunna ta två riktiga steg, men svårt var inte. Det enda som krävdes var att hela tiden titta på fötterna för att inte trampa fel. Tyvärr betyder det att det blir mindre tid för att kolla omkring sig… för Rogen är definitivt värt att se!
Framme vid Skedbrostugan var det fyra killar som satte vid bordet, jag hejade men stannade inte för att prata. Fjällstugorna har inte öppnat än men det visste jag och hade med hammocken. Min första tur med en hängmatta, spännande! Så jag gick en bit bort från stugan, hittade två stadiga tallar och spände upp hammocken. Då var det bara att fika och vila inför kvällens topptur.
Skedbrofjället topptur
För toppturen hade jag bara en midjeväska med kameran i plus lite snacks och vatten. Fantastiskt lätt att gå! Just när jag hade rundat en liten myr (som hade genomruttna spångar), träffade jag på tre män som jag antog var norrmän, men de verkade inte fatta när jag pratade svenska och sade att det finns en omväg. Ändå lite oförskämt att de inte ens tackade, tyckte jag, men whatever.
Innan jag vek av från stigen träffade jag killarna som jag sett vid stugan, de måste vara på en långtur. Själv gjorde jag en liten omväg mot toppen, det finns en tjärn mellan Skedbrofjällets två toppar och jag ville se tjärnen som är nedanför den lägre, västra toppen. Tjärnen var egentligen inte så speciell, det blåste tillräckligt för att bryta vattenytan. Men det blåste inte tillräckligt för att bli av med myggen! Jag hoppades på att jag skulle få en liten paus från dem på toppen.
De sista 30 höjdmeterna till toppen är ganska branta med mycket stenar, men inte särskilt besvärligt. Stenigheten förresten kommer jag för evigt att jämföra med Blåstöten, där det höll på att gå illa för mig. Men utsikten från toppen var riktigt intressant, det här är ju en helt ny plats för mig. Här blickar jag över Funäsfjällen söderifrån och utsikten mot Rogens hjärta var fantastisk!
Kvällen
På tillbakavägen valde jag den rakaste varianten, behövde bara gå runt några ställen med stenar och blöt mark, men annars rakt söderut tills jag var tillbaka på stigen. Myggen förresten, de trivdes bra på toppen och nu höll dom mig sällskap utan en sekunds frid och jag kände mig jagad. Jag gick så fort jag kunde, för guds skull stanna inte! Förutom ett par bilder…
Jag var tillbaka vid stugan efter kl. 20 och upptäckte att de tre herrarna jag träffade på tidigare satte vid bordet. Jag satte mig på trapporna i stället och slog på min Thermacell, men så värst bra var den inte. Jag hade provat den tidigare under dagen och tyckte att myggen bara hånskrattar åt den. Men även om den inte funkade så var det faktiskt inte helt infernaliskt med mygg just här i den varma kvällssolen, och jag hade en riktigt fin middag. Jag har inga större krav för min mat, frystorkat smakade lyxigt just då. När jag satt där, kunde jag höra männen prata – inte undra på att de inte förstod mig tidigare, de pratade polska, tror jag. Eller nåt språk i släkt med ryskan men inte ryska i varje fall.
Natten
Så var det dags att lägga sig. Jag hade bestämt att inte använda tarp (jag hade den med mig dock), det skulle bli en fin natt. Då behövde jag bara ett myggnät och ett sånt har jag inte köpt än. I stället hade jag med mig myggnät från Ikea, ni vet sånt man spänner över ett fönster för att slippa flygfän när man ventilerar? Det är stormaskigt nät, men knotten var inte ute än (tack och lov!), fördelen är att det är ett väldigt lätt material. Nackdelen var att det tog mig tre försök innan jag kom på hur jag gör för att stänga den helt. Innan dess fungerade nätet som myggfångare i stället för myggskydd…
Jag sov ju en natt i en hammock i höstas och tyckte att det var jätteskönt. Eller jo, allt är relativt igen… bättre att säga att jag sov bättre i hammocken än i tält. Jag har aldrig gillat att sova i tält, jag kan helt enkelt inte – liggunderlagen funkar inte för mig som måste sova på sidan. Inte pga. nån fysisk begränsning, utan det är bara att jag inte kan sova på ryggen. Aldrig har gjort det, aldrig har lärt det trots flera försök. En hammock däremot formar sig efter min kropp. Tänkte jag. Nu hade jag ju samma gamla liggunderlag, som jag helt övergivit som alternativ för tältnätter. Och ett vanligt liggunderlag funkar inte i hammock! När jag hittade en bekväm position hade jag antingen ryggen eller knäna utanför underlaget och det var kallt. Ska jag fortsätta att använda en hammock, är en underquilt ett måste.
Morgonen
Summan av kardemumman var att jag vaknade flera gånger under den första halvan av natten, men sov oavbrutet från ca två till halv sex. Jag ville inte kliva upp än men det var helt vindstilla. Jag hade valt just dessa två dagar för att väderprognosen sade att det skulle vara vindstilla, så till slut tvingade jag upp mig, tog kameran och gick till stranden för några bilder. Det kostade mig fyra nya myggbett, men jag konstaterade att jag har mig själv att skylla på det. Jag ville ju ha vindstilla… Jag gick tillbaka till hammocken för lite mer vila, det blev ingen mer sömn men det är faktiskt skönt att bara ligga i en hängmatta. Jag behövde varje stund av vila jag kunde få!
Jag försökte med Thermacell igen vid frukost men det var helt lönlöst. Jag började komponera en svavelosande recension i mitt huvud när jag åt, men ganska snart glömde jag det när jag blickade ut över den fina speglingen som lockade mig. Jag tog kameran och gick en sväng längs stranden, vilket också gav mig ett tillfälle att känna av hur fötterna mådde. I går hade jag känt av en början för ett skavsår under högra trampdynan, men nu kändes den bra faktiskt, det var bara att hoppas att problemet inte återkommer senare.
Den södra vägen
Efter jag packat grejerna och började min vandring tillbaka, förstod jag att en trampdyna var det minsta problemet. Värmen, myggorna och väldigt trötta höfter var betydligt större orosmoment. Ändå valde jag att gå den längre vägen tillbaka, söder om Bustvålen. Jag räknade med att jag inte skulle komma tillbaka hit i en överskådlig framtid så det gällde att ta chansen nu för att se så mycket av Rogen som möjligt.
Men alltså herregud vad trött jag var att lyfta benen för att kliva över stenarna. Tacksamheten att komma fram till en myr med spångar var obeskrivlig! Jag hade inga problem med att bara gå, jag hade bara helt missat att räkna med vilken effekt den knöliga marken har på höfterna.
Och så myggen. Omöjligt att ha på långärmat, det var på tok för varmt. Väderprognosen sade att det skulle börja blåsa mot eftermiddagen, jag bad att de hade rätt om det, det skulle ge lite lindring. Jag hade insektsmedel för att skydda ansiktet och händerna från plågan, men de små djävlarna biter ju genom tyg. De bet mig bak på huvudet också där kepsen pressar håret.
Thermacell mirakel
Det var inte roligt att stanna pga. myggen, men jag måste ju äta. Jag stannade vid Rödvikens vindskydd och tänkte att jag gör ett sista försök med Thermacell. Jag bytte mattan, slog på mojängen, såg hur röken steg… och myggen försvann!! Helt otroligt, jag fick njuta av min lunch i lugn och ro, och passade på att dricka kaffe som efterrätt! Jag har ingen aning vad jag gjorde för fel tidigare, men bara tacksam att det funkade nu. Och precis när jag satt där, hörde jag ett sus och såg hur vattenytan krusades – den utlovade vinden!
Vinden funkade på riktigt när jag fortsatte färden. Det var inga mygg tills jag kom till korsningen där jag vände österut mot Käringsjön. Nu blev det nästan vindstilla igen och myggen var inte sena att utnyttja tillfället. Jag var dessutom ordentligt trött nu och fick hela tiden motstå frestelsen att titta på GPS-klockan för att se hur långt det var kvar. För varje gång jag såg det, blev jag bara besviken.
Viljan är starkare än kroppen
Det blev en kamp med viljan. Stänga ut allt. Det finns inga mygg, det finns ingen trötthet. 1 km kvar. Ingen törst, ingen hunger, inga kliande myggbett. 400 m kvar. Bara gå. 150 m kvar. Framme.
Lyckan är dusch, mat, dricka. Att sitta. Jag fick titta runt mig flera gånger för att kolla var myggen fanns. Jag hörde surret i öronen hela kvällen!
Och egen säng. Jag kunde inte hålla ögonen öppna, var tvungen att lägga mig vid 21. Fyra mil på två dagar inkl. en topptur, dålig natt, ständig stress pga. myggen, steniga stigar och gassande sol. Godnatt.
Med allt sagt… det var en fantastisk tur! Det är kanske svårt att tro när man läser detta, men intrycket blev positivt trots allt. Jag är lycklig att jag gjorde turen, och jag är stolt att jag klarade den! Och det är kanske just därför. Känslan av att ha besegrat sig själv, att ha tryckt gränserna av den egna förmågan. I Sir Edmund Hillary’s odödliga ord:
It is not the mountains we conquer, but ourselves.