Jag har haft en cykel i kanske 15 år nu utan en enda riktig vurpa. Faktiskt helt otroligt att jag klarat mig. Med motorcykeln tog det bara ett år! Men alla rekord är där för att slås och nu har jag vurpat på en cykel också. Helt mitt eget fel, jag gjorde nånting som jag aldrig brukar göra – hängde en kasse på styret. Jag trodde jag hade koll på kassen men bevisligen var det inte fallet.
Tur i otur
Det är ingen fara med mig, jag måste ha en skyddsängel. Jag cyklade på asfalt, 25 km i timmen (vilket jag vet för jag åkte i elmotorns max hastighet), och så gick allt så fort att jag inte ens hann tänka på att det blev tvärstopp. Med den där motorcykelvurpan minns jag hur jag tänkte under flygfärden att det kommer att göra ont.
Så där log jag på asfalt, konstaterade att jag har ont från benen till axeln på vänster sida och en blodig högra hand. Och att jag slog huvudet och kinden, hjälmens skärm hade gått sönder och skalet hade tryckts in lite.
Hojen hade klarat sig så jag bara lyfte upp den, vände styret åt rätt håll och trampade hem, kollade snabbt hur det var med ansiktet – inga sår – tog bilnycklarna och åkte till hälsocentralen. De tvättade såren och kollade om jag hade hjärnskakning och helt otroligt nog så hade jag klarat mig! Så jag åkte hem, sex plåster rikare plus ett antal mindre sår som inte behövde plåster.
De värsta såren är på vänstra axeln, armen nedanför armbågen och handen. Nu har det gått fem dagar sedan vurpan och dessa tre plåster har jag kvar, det är fortfarande flera cm2 som saknar epidermis. Det finns ett fantastiskt bra finskt ord att beskriva skrapsår – asfaltti-ihottuma, asfalteksem. Det här är det värsta utslaget jag har haft!
Ni vet den där känslan när plåstret torkar fast på såret? Jag har blivit väldigt bekant med den de senaste dagarna…
Medelpads högsta punkt – Myckelmyrberget 578 möh
Även om jag inte hade sönder några ben så gör alla dessa sår att vandring är uteslutet tills vidare. Jag kan inte ta mig in i vildmarken med öppna sår, dessutom vill jag inte ens tänka på hur det skulle kännas att ha ryggsäckens axelrem över såret när det svider bara att ha tröjan på.
Så det blev ändrade planer och jag bestämde att någon topptur kan jag väl ändå göra – om inte 60 toppar, då lite highpointing! Jag gjorde en roadtrip, först till stan (=Östersund) för att handla och sedan till Myckelmyrberget i Medelpad. Om man inte avskräcks av den knöliga vägen dit, då är det bara 350 m att gå från bilen till toppen, några höjdmeter visst men väldigt lätt. Perfekt för en vingklippt toppturare!
Det har funnits ett brandtorn på toppen, nu finns bara stolparna kvar. Utan ett torn är utsikten väldigt begränsat och blir mer begränsat för varje år som går. Men jag skymtade en fjälltopp i fjärran, kan ha varit Oviksfjällen.
Det svider
Det hade varit många timmar i bilen och det är inte helt smärtfritt att sitta i bilen heller. Säkerhetsbältet pressar delvis mot den ömma axeln, såret i armen sved varje gång jag öppnade dörren (har ni tänkt på att armen trycker mot dörren när man öppnar den?), och värst var vänstra tummen som bultade hela tiden när jag höll i ratten. Jag tror faktiskt att det finns någon skada inuti också. Det skulle inte förvåna mig, för jag har sår både ovansidan och på handflatans sida vid tummens ”rot”, tummen måste ha vekt sig för att bägge sidor skulle drabbas.
Trots dessa sår i händerna så har jag inga problem med att skriva, vilket är ju verkligen tur, för annars skulle jag inte kunna jobba!
Snacka om att komma lätt undan. Det hade kunnat gå så mycket värre, allt från hjärnskakning till brutna ben! Nu har jag fem dagar på mig att bli hel, jag tycker att såren visar tecken på att de läks så det borde gå. På fredag åker jag till Strövtågs Fjällfestival i Enafors. Jag har stora hopp om att träffa andra vandrare!