Jag är lite mätt på skidåkningen just nu, så det var snöskor som gällde idag. Eller, det var planen i varje fall. När jag började gå upp backen från Fjällnäs mot Bolagskammen, visade det sig att snön är så hård att det gick alldeles utmärkt att gå på den i kängorna, så snöskorna åkte snålskjuts på ryggsäcken. Jag behöver ju träna att bära lite tyngre om jag ska vandra med campingutrustning på sommaren, så det var lika bra så.
Årets första vandring i början av april, det var otippat!
Bolagskammen
Jag hade lite bråttom att komma upp till Bolagskammen på förmiddagen, innan solen skulle befinna sig bakom Storvigeln. Och innan det blev molnigt, som prognosen hade utlovat. Så jag gick envist utan pauser (förutom när jag tog av mellanlagret), upp upp upp. Det är egentligen lite tråkigt att gå mot kammen, det finns inte så mycket att se då kammen blockerar vyn mot Vigelmassivet. Bakåt ser man Skarsfjället och Helags, så hemvägen är lite trevligare. Och just det, det är ju utför också då!
Så det var skönt att komma upp till kammen och äntligen blicka ut över Bolagen och det mäktiga Vigelmassivet. Härifrån uppfattar man nästan inte hur stor Storvigeln är, då den ligger lite bakom den mindre toppen som är liksom en förlängning av Tvärvigeln. Det är en intressant vinkel dock, den där icke-namngivna förlängning-av-Tvärvigeln-klumpen ser faktiskt lite bättre ut än Storvigeln, som mest imponerar med sin storlek hellre än vackra former.
Ruten
Jag ville också ha en närmare titt på Vigelpiken, så jag gick upp till Ruten. Men jag var ordentligt hungrig och ville äta innan jag tog an uppförsbacken dit, och det visade sig vara ovanligt svårt att hitta ett trevligt fikaställe. Det blåste från sydost, så nu fanns det lä bara i skuggan. Och så väldigt mycket lä fanns det inte att hitta heller, så till slut satt jag ner mig vid en sten och åt min macka snabbt, innan vinden fick mina fingrar att frysa helt. Inget snack om att sitta kvar och njuta av solskenet, det var faktiskt mycket skönare att gå. Att vandra!
På tillbakavägen gjorde jag en omväg till den nordligaste toppen av Bolagskammen. Det var så lätt att vandra över det här frusna landskapet att det kändes tråkigt att bara ta den kortaste vägen tillbaka. Jag har aldrig upplevt nånting liknande, det har alltid varit skidor eller snöskor som gäller när det finns snö. Men idag, inga problem. Det var lättare till fots än det skulle ha varit på skidor. Jag kunde gå över isfläckar som är förrädiska för skidor. Jag kunde gå över de kalblåsta kullarna. Jag kunde gå över vindmönstrad snö (som fick mig åka omkull i Lunndörren).
Saknar att vandra
Jag saknar vandring. Den femte årstiden är skön och visst är det underbart att glida över vidderna när solen gassar på. Men idag hade jag en frihetskänsla utan bekymmer, som jag aldrig har upplevt på skidorna. Jag kommer inte att sakna glidet tills sådär oktober-november igen!
