Jag har inte cyklat på snö sedan jag var barn. Jag har inte gillat att cykla i kallt väder heller. Varje år har jag väntat på den första varma dagen på våren innan jag har tagit ut cykeln. Men nu har jag en fin el-MTB och jag verkar ha blivit varmblodig i mina gamla dagar. Och dessa kalla nätter som vi haft, de skapar helt fantastiska förhållanden som gör det lätt att cykla längs frusna skoterleder. Dags för årets cykelpremiär!
Första försöket
Det första försöket var ingen dundersuccé direkt. Jag väntade tills eftermiddagen, det hade varit en ganska kall dag så jag trodde att lederna skulle hålla sig. Men solen är ju som bekant väldigt varm. I början tog jag skidspåret mot Ånnfjället men ganska snart förstod jag att jag lämnar för djupa spår efter mig och skidåkarna kommer inte att vara glada. Så jag vände vid första tillfället och följde en liten skoterled i stället. Men skoterleden var lite av en sockersörja, det var som att rida en tjur i rodeo när hjulen slingrade sig hit och dit. Men när jag kom till den stora skoterleden, blev det bättre – väldigt mycket bättre, faktiskt. Superkul ju!
Roligare blir det inte
Nu när jag hade koll på hur det funkar var jag ute tidigt nästa morgon. Det var -10 grader när jag åkte ut och följde skoterleden först mot Tännäs och sedan mot Högsta Hållan. Bland det roligaste jag gjort! Underlaget var hård nog för att bjuda på lätt åkning, samtidigt som det ändå var snö i stället för is, så det var ingen risk att halka.
Från Högsta Hållan åkte jag ett par kilometer på skidspåret igen, men nu var spåret hård nog för att bära min cykel utan att jag förstörde spåret. Skejtskär och fotavtryck såg värre ut när jag kollade. Helt underbart att susa fram på det jämna spåret!
Kalfjället på cykel
När jag nu hade sett hur bra spåret håller på morgonen, gjorde jag naturligtvis en ny tur med sikte på att ta den lilla förlängningen från Anåfjällsspåret för att komma till kalfjället. Jag var uppe vid förlängningen fortare än jag nånsin gjort, bara för att upptäcka att de inte har preparerat den så det funkade inte alls på cykeln. Men jag var fast besluten att komma upp, så jag vände och tog skoterleden till Lillvallarna och litade på att det fanns spår att följa därifrån till fjället.
Spår fanns det, visst, men det var mjukt, jobbigt och svettigt. Jag fick kliva av hojen och gå många gånger, men hoppades på att det skulle bli hårdare spår när jag väl kommer ut från skogen. Men nix, det var nästan tvärtom. Helt omöjligt att cykla och jag var tvungen att inse att jag inte kommer att komma upp som planerat. Men jag kom långt nog för att se en skylt peka mot en utsikt, det var en liten topp på 940 möh, inte helt kalfjäll men nära nog. Jag lämnade cykeln på spåret och gick upp och det var en fin utsikt i varje fall!
Det var svårt att cykla utför också, cykeln har ett galet rörelsemönster på mjukt underlag och det var bara en tidsfråga innan jag vurpade. Men är det nånsin skönt att vurpa, då är det väl nu med den här mjuka snön som dämpade fallet! Tillbaka på skidspåret blev det lekande lätt igen och jag bara njöt av resten av turen.
Nu tittar jag på väderprognosen och ser att nätterna blir allt mildare. Fortfarande minusgrader, men det vänder till plus ganska tidigt på morgonen. Så jag vet inte om jag hinner att göra åtminstone en till tur längs lederna, för det här är verkligen helt underbart. Nästa år blir det en ännu tidigare cykelpremiär!