Solskensturen, typ

En klassiker här i Funäsfjällen är Solskensturen. Den riktiga Solskensturen tror jag går mellan Bruksvallarna och Tänndalen, men det finns många sätt att skapa din egen version. Jag har åkt Ramundberget-Hållan som längst, jag har åkt den klassiska sträckan, jag har åkt delar av turen mot olika håll (är det fortfarande en solskenstur om du har solen i ryggen?). Det jag försöker att säga är att hur man än gör solskensturen så är alltid fint!

Ny version av klassikern

En variation som jag ville prova idag är från Fjällnäs till Funäsdalen via Svalåtjärnen. Jag kollade spårstatusen innan jag åkte och tyckte det var lite konstigt att spåret inte blivit preparerat än, men jag litade stenhårt att de skulle göra det innan jag kom till Fjällnäs, det har ju kommit lite nysnö som de säkert vill trampa för att få fast den. Och även om det blåste lite så har de pistat i mycket värre förhållanden.

Så jag lämnade bilen i Funäs, hoppade på Skidbussen och njöt av att för en gångs skull sitta som passagerare och kunde ha ögonen på utsikten hela tiden. Framme i Fjällnäs var jag snabb på att stå på skidorna och började jobba upp backen. Halvvägs upp behövde jag göra en liten sväng i skogen och då blev det svårt – djup pudersnö och jag sjönk hjälplöst! När det dessutom lutade lite grann, hade jag svårt att komma upp på fötterna igen, stavarna gav inget stöd när de försvann i snön nästan hela vägen och skidorna gled bakåt. Jag började verkligen undra hur jag ska lösa det, när jag kom på att sätta bakspetsen av skidan mot en björk bakom mig, på så sett kunde den inte glida bakåt. Nu när skidan var stabil, kunde jag äntligen häva upp kroppen. Jisses vilken manöver!

Högfjällsspåret

Tillbaka på spåret var jag så full av adrenalin från min lilla strapats att jag bara sprintade upp backen, tills jag kom på att jag kanske borde spara lite krafter för de 27 km som återstod. Jag kände mig lite illa till mods, och det blev inte bättre när jag upptäckte att högfjällsspåret faktiskt inte var pistat. Det fanns ett lössnötäcke av varierande tjocklek på leden, men det var några som hade åkt tidigare så jag kunde följa i deras skidspår.

Högfjällsspåret
Opistat. Vädret växlade mellan snöfall och solsken, i Fjällnäs snöar det.

Ungefär halvvägs till Svalåtjärn stannade jag för fika, och hoppades för ett mirakel i form av en pistmaskin. Men tyvärr, inget mirakel, ingen pistmaskin. Jag fortsatte färden genom det vackra landskapet, men hade lite svårt att njuta av det just då. Jag blev arg på mig själv när jag hela tiden bara tänkte på att de inte pistat här och undrade varför. Det är så dumt att sänka sig själv sådär, det var ju ingen fara, och inga större problem att ta mig fram. Men tyvärr, det är så min HSP hjärna fungerar. Det är detta som gör det svårt för mig att ensam göra alla de turerna jag vill göra, när jag så lätt kommer ur balans.

På väg till Svalåtjärnen
På väg till Svalåtjärnen
Skenörsfjället
Skenörsfjället

Hursomhelst. Framme vid Svalåtjärnen kunde jag äntligen släppa de negativa tankarna, när jag såg att spåret till Andersborg var pistat! Det hade tagit mig 2 timmar 20 minuter (inkl. lössnöstrapatsen men utan fikapaus) att åka 8,5 km till Svalåtjärn, och det tog 50 minuter att åka 5 km till Andersborg. Så ja, spåret gör en skillnad.

Snöfall och sol över Hamrafjället
Snöfall och sol över Hamrafjället

Jag käkade en energibar och drack det sista kaffet vid Andersborg, och konstaterade att jag faktiskt bara var halvvägs, men det mesta som återstod var utför. Förutom den långa stigningen från Malmbäckstugan mot Hållan, förstås. Den har jag aldrig gillat, och ännu mindre idag. Jag ville bara ha det gjort, så jag struntade i hur kroppen kändes och envist tvingade mig åka fortare tills jag äntligen stod på krönet och kunde vila lite när jag gled utför mot Skarvruet. De sista 8,5 km från Skarvruet till Funäsdalen gjorde jag i dryg 50 minuter. Hur lång tid tog det mig att göra de första 8,5 km, igen…?

Jag var faktiskt inte helt slut när jag kom till Funäsdalen. Jag verkligen önskar att jag skulle kunna säga att det var en fin tur, men ärligt, jag sänkte mig själv. Även om jag gärna skulle ge lite feedback om spårprepareringen, så tycker jag att de gör ett helt fantastiskt jobb och de hade säkert en bra anledning till att inte pista Fjällnäs-Svalåtjärn. Det är bara min idiotiska (läs: HSP) hjärna som alltid ställer till det genom att helt spåra ur vid minsta lilla motgång!

Vilken konstig grej, det snöade på mig men i fjärran var det solsken!
Vilken konstig grej, det snöade på mig men i fjärran var det solsken!
Snöfallet har dragit vidare
Snöfallet har dragit vidare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen