Rieme

Det var mer av samma magi som på Hamrafjället förra veckan. Dimma i dalen, solsken på fjället!

Jag åkte till Walles i Bruksvallarna för att gå upp Rieme (som på svenska heter Ramundberget, men eftersom alla tänker bara på byn när de hör Ramundberget, så kallar jag fjället på dess samiska namn). Det har varit ganska varmt och regnat mycket så att stigarna har töat vilket gör det lite lättare att gå nu. Men i natt var det kallt och snön som fanns kvar var hård nog att bära mig för det mesta, så delvis var det faktiskt underbart att gå. Som att gå på asfalt, uppe på fjället!

Dimbåge

Dimman lättade vid ungefär 850 möh. Precis när jag kom ut från skogen kunde jag knappt se Rieme genom dimman, och en fin dimbåge. Och så försvann dimman på Rieme på bara några få sekunder och fjället var klart synligt framför mig. Den fina utsikten höll i sig när jag kom fram till toppen och kameran gick varm. Men som sagt, dimman är ett levande väsen och plötsligt steg dimman upp och sikten försvann för en stund. Men jag tänkte att det kanske försvinner fort igen och parkerade mig på en sten för att äta lunch och vänta ut dimman.

Och rätt som det var, sikten kom tillbaka om några minuter. Skarvarna såg fantastiska ut i motljuset med dimman som rörde sig runt omkring och jag var glad att jag hade ett teleobjektiv med mig för att kunna zooma in.

Favorit i repris

Jag hade tänkt att gå ner till leden på östra sidan av fjället och följa den tillbaka, men det var mer snö här och det blev ganska besvärligt att gå. Snön var fortfarande hård, men vide och enbuskarna gjorde att snön inte höll, samtidigt som det var några blöta ställen här och var. När jag tittade längre ned mot leden, såg jag att det skulle vara lika besvärligt hela vägen och tappade mod, det var inte roligt att gå såhär. Så jag vände mig uppåt igen och gick tillbaka till toppen! Inte ofta jag bestiger samma topp två gånger samma dag…

Men nu var dimman var tjock igen, jag såg knappt 200 meter framför mig. Och denna gång ville inte dimman försvinna igen, så det fanns inte mycket mer att se eller fota. När jag kom till skogen såg jag att det kanske lättar lite grann nedanför Kariknallarna, men jag var väldigt nöjd med turen som det hade varit och stannade inte för att vänta om solen skulle komma fram igen.

Jag åkte hem i dimman och tänkte på hur det kan vara två helt olika världar så nära varann. En mörk och dimmig i dalen, och en ljus och solig på toppen. Älskar fjällen!