Det var så lovande med en tidig vinter för några veckor sen, men nu har snön nästan försvunnit. Men det är isigt på många håll, t.ex. stigarna och små vägarna är snorhala, så det är inte helt lätt att promenera eller vandra. På höjden är det mer snö, och det går att vandra däruppe fortfarande. Även om det är lite utmanande, när det ligger en isskorpa på snön som håller delvis. Så sjunker foten genom, och tårna fastnar under isen när man lyfter foten. Det blir ett väldigt hackigt sätt att gå, men så mycket värt besväret! Men ett tips till mig själv: snöskor.
Uggtjärnen
Tidigare i veckan gick jag till Uggtjärnen nedanför Ånnfjällets topp. Jag har en idé sedan ett par år tillbaka att gå till toppen via Uggtjärnen i stället för att följa leden från Lillåsvallen. Men nu gick det inte, jag fick vända när jag konstaterade att den här isskorpan på snön var för jobbig för att ta alla höjdmeterna.
Senast jag var vid Uggtjärnen var för många år sedan när jag gjorde en tur till Blåstöten. Den turen blev besvärlig, det var varmt och myggigt och jag hade ont i knäet (som sedan tog nästan hela sommaren att bli bra igen) och kängorna gav mig skavsår när fötterna var dyblöta av svett. Vägen från tjärnen till parkeringen tycktes aldrig ta slut och jag har säkert aldrig varit lika lättad att sätta mig i bilen som jag var då. Så det är inga bra minnen jag hade från Uggtjärnen, och det är kanske det som hållit mig från att gå dit igen sedan dess!
Men nu var det myggfritt, det var svalt och jag har trevliga skor på fötter för att slippa skavsåren. Och jag upptäckte att Uggtjärnen är ett fantastiskt ställe, kanske inte så mycket själva tjärnen men kullarna bakom, där vid trädgränsen. Garanterat att jag kommer tillbaka nästa sommar! Eller september.
Hamrafjället
Fredagens tur gick till Hamrafjället. Denna gång gick jag till toppen, det är inte så mycket snö i söderläge så jag kunde delvis gå runt snön och slippa den där jobbiga isskorpan.
Det var dimmigt i början, sikten vid Hållan när jag åkte till Tänndalen var sådär 100 meter. Men det var ganska ljust trots dimman, så jag visste att det fanns klar himmel ovanpå dimman, frågan var bara vilken höjd. Det visade sig att dimman höll på att försvinna. När jag gick upp så såg jag bara topparna av Tänndalens skidbackar, men det gick fort och snart låg dimman bara långt nere i dalen. Det är så speciellt att stå på en höjd och se dimman ovanifrån, samtidigt som solen gassar på. Härligt!
