49 av 60 toppar i Funäsfjällen
Jag hade satt som mål att få ihop 50 toppar innan slutet av sommaren, och nu är det nära – dagens tur gick till två av topparna och då finns det bara en kvar för att nå målet!
Vigelpiken (Viglpiken på norska) och Vigeltjärnshöjden (Midtviglen eller Vigltjønnhøgda) är två toppar som är perfekta att göra ihop. Det är mindre än 2 km mellan topparna, och ca 120 extra höjdmeter som man ska ta jämfört med att bara göra Vigelpiken. Och det är dessutom väldigt snälla metrar i lätt terräng.
Øvre-Botnvollen
Jag började med att använda bankautomaten i Brekken och handlade en Skyr Mini (som jag för övrigt kan rekommendera att ha i matsäcken!) för att få lite växel. Vägavgiften för Øvre-Botnvollen är 20 kr, det betalar man när man är framme och parkerar. Själva vägen till Øvre-Botnvollen är oskyltad från 31, men korsningen är vid koordinater N 62,614819 O 11,846297 och därifrån är det bara en dryg 1 km att köra.
Det finns en jättebra stig till Vigelpiken, det syns att det är en populär led att vandra. Efter man parkerat går man på vägen en bit och tar till höger när vägen grenar sig. Snart grenar vägen igen och då tar man den vänstra, och strax kommer man till skylten som pekar mot Vigelen. Varje gång stigen grenar sig, finns det en liten skylt till Vigelen så det är omöjligt att gå vilse. På tillbakavägen är det skyltat mot Botnvollen.
Regn i luften
Det hade regnat under natten och regnet hängde fortfarande i luften när jag började gå. Jag såg att toppen av Vigelpiken var i moln, men väderprognosen hade sagt att molnen skulle lyfta senare så jag fick bara lita på att det stämmer. Men inledningsvis var det några skurar med lite duggregn, inte så farligt att jag tyckte att jag behöver skydda mig. Det var trots allt varmt, så lite regn faktiskt bara svalkade skönt. Jag gick förbi en grupp med två familjer och de höll på med regnjackorna, och lite senare när jag såg en man ta av sig jackan, såg jag att hans rygg var genomsvettig. Inte mycket nytta av en regnjacka… Gruppen hade gått om mig när jag hade stannat för att fota, och nästa gång jag gick förbi dem, hade de stannat igen för att syssla med jackorna när en ny skur kom. Alltså allvarligt…!
Vigelpiken 1361 möh
Ett par hundra meter innan toppen började det regna igen och nu äntligen tog jag fram min regnponcho, jag var inte så sugen på att bli blöt nu när det blåste lite också. Men det visade sig vara en snabb skur igen och jag blev ganska varm under ponchon, så av med den. På toppen tyckte jag att det var lite för svalt så det var på med skjortan (jag föredrar skjortan i stället för jackan i lite varmare väder). Det finns en termometer på toppen (!) och den visade 14 grader, ganska skönt efter den eviga värmeböljan!
Vigelpikens toppröse är stort och fint, och det finns inte mindre än två lådor vid den. Den ena en vanlig toppbok och den andra fattade jag inte riktigt. Nån norsk specialitet. Från toppen har man en fantastisk utsikt över hela Vigelmassivet söderut, och jag såg att Vigeltjärnshöjden skulle inte ge mig några problem, inga branter överhuvudtaget och trevlig fjällhed att gå i.
Vigeltjärnshöjden 1381 möh
Det var precis lika lätt att gå till toppen av Vigeltjärnshöjden som det såg ut. Väl på toppen möttes jag av samma problem som jag ofta sett – exakt var är den högsta punkten? Det finns ett röse på den norra sidan av topplatån men när jag stod där, fick jag en känsla av att det var högre mot söder. Så jag gick dit (finns ett litet röse där också), men då såg den norra högre igen. Men när jag ändå var här så kikade på Vigltjønna (Vigeltjärnen) som givit namnet på denna topp. Och så gick jag tillbaka till det norra röset, kollade höjdmätaren, ingen skillnad. Men är det inte lite högre där till öst…? Så jag gick några meter och visst höjdmätaren gav mig en meter till. Så toppröset sitter kanske inte riktigt på toppen då. Jag ska lägga till att höjdmätaren har en felmarginal på några meter så jag kan inte bara blint stirra på den.
Men under tiden som jag höll på med att hitta den högsta punkten, var det ett mäktigt regnmoln på väg mot mig. Det fanns några häftiga regnmoln på gång hela tiden, men alla hade blåst förbi söderut och jag hade bara fått några droppar på mig. Men den här som jag såg nu, den var väldigt nära och jag räknade med att bli blöt. På med ponchon igen. Men jag slapp det värsta, skuren flyttade sig söderut medans jag var på väg norrut.
En sommardag
På väg tillbaka siktade jag på fjällryggen väst från Vigelpiken. Det var bara några få höjdmeter att gå upp på ryggen, fortfarande lätt att gå, och jag var snart på stigen igen. Jag stannade för fika och det började att regna igen! Hur många gånger hade jag gjort det nu? Av med skjorta, på med poncho. Av med poncho, på med skjorta. Av med skjorta. På med skjorta. På med poncho. Av med poncho. Och skjorta.
Om det låter som att jag klagar om vädret, så är det inte alls så. Jag bara tyckte det var lite roligt med dessa ständiga klädbyten. Det har varit en konstig sommar med rekordhöga temperaturer och torka. Vissa dagar har det varit för varmt att vandra. I dag var den första dagen hela sommaren som kändes som en ”normal” sommardag och jag verkligen njöt av den! Och det är dessutom helt fantastiskt att se det här stora landskapet med regnskurar som flyttar sig över fjäll och dalar, och ljuset som skiftar sig. Vi behöver mer sådana här dagar!
Poppis tur
Snart fick jag syn på den där familjegruppen, de hade verkligen tagit sin tid att göra toppen. Jag såg att de hade stannat igen, förmodligen för att diskutera läget med jackorna. Inte undra på att det hade tagit så lång tid! Fördelen med att gå ensam är att jag kunde göra mina klädbyten utan diskussion. 😀
Det var massor med folk på fjället, förutom den här familjegruppen. Det är nästan aldrig man ser så mycket andra människor, i Funäsfjällen är det främst Stor-Mittåkläppen och Ånnfjället som lockar så mycket folk. Annars brukar du ha hela fjället för dig själv. Och det verkar finnas flera vägar upp till toppen, det var faktiskt ett par som gick samma tid som jag, men tog den vänstra vägen i stället för högra i den första vägdelningen. Och dom såg jag komma ner från toppen när jag var på väg upp! Och nära till toppen ser man orange markeringar, jag tror att det är en stig som kommer från Vaullivollen och hör till ”Viglpiken opp” som det skrivs om här. Så det finns många sätt att bestiga den här toppen som ser ut som en utmaning när du ser den från den svenska sidan, med sin konformade topp. Men från närmare håll är den snäll och lätt att bestiga, en tur som jag definitivt kan rekommendera!
