Skarsfjället Södra

Och så var de 50 – av 60 toppar i Funäsfjällen!

Som jag sade tidigare, jag har bara en topp kvar till delmålet 50 toppar. Jag valde ett lite större fjäll för det, Skarsfjället Södra på 1488 möh. Det är inte den högsta toppen jag har kvar på listan, men det är den högsta jag kan göra som en dagstur. De två högre hör till Helags-massivet och kräver övernattning.

Eftersom det skulle bli en så lång tur, så sparade jag lite krafter och cyklade från Ramundberget. Man kan också parkera vid Slättansvallen, men då är det tre km vandring till Klinken. Med en elcykel spelar det ingen roll om det så är 3 eller 6 km, men helt så enkelt visade det sig inte att vara.

Det började med att morgonen var kall. Jag såg termometern hemma men på något sätt registrerade det inte i hjärnan att det kanske behövs lite varmare kläder, och handskar, när det är 6 grader. Det var först halvvägs till Ramundberget som jag kom på det, men då ville jag inte vända. Det är bara att härda ut, det blir varmare snart! Väl i Ramundberget valde jag att åka på norra sidan av Ljusnan, det är ju en fin och bred led där. Ja bred var den, men ”fin” kan vi diskutera. Det första hindret kom redan vid Sveån. Bron hade spolats bort! Det är en lätt vad, men fötterna blir ju blöta oavsett hur lätt eller svårt det är. Och i och med att jag cyklade, trycktes inte vattnet ur skorna utan det skvalpade hela vägen till Klinken.

Snart efter Sveån blev den fina leden mindre så. Jag har aldrig gått den norra sidan, men jag har åkt skidor där. Och det som jag trodde var en äng som dem bortom Klinken, visade sig vara hälften myr. Så jag åkte genom vattengrav och gyttja om vartannat, ibland fick jag gå när det var smala spång, ja man kan säga att jag jobbade upp värmen ganska fort trots hjälp från elmotorn!

Klinken

Jag lämnade cykeln i Klinken. Jag funderade länge att släpa hojen genom den smala stigen och över bäckravinen men bestämde till slut att lämna den. Den där bäckravinen är jobbig med en tung elcykel, och ännu värre när man är trött. Det är bara två km från Klinken till Tvärån, och det är lätt att gå.

Jag försökte att hålla öga på överblommade brunkullor när jag gick genom ängarna. Jag såg inga, men desto mer överblommade rödklöver. De är också mörka, så jag fick kolla först att vara säker. Till slut konstaterade jag att det inte fanns några brunkullor, utan alla mörka blommor var rödklöver.

Tvärån

Jag har gått längs Tvärån två gånger tidigare, först när jag besteg Kejsarn och igen när jag besteg Skarsfjället Norra (den högre av Skars-topparna). Den andra turen var enormt tuff för mig, jag var knäckt efteråt och det tog mig flera dagar att återhämta mig. Så jag mindes stigen upp skogen som jobbig, men det var det inte idag – det är inte särskilt brant. Och det var helt myggfritt och temperaturen var behaglig, så det kändes mycket bättre än förra gången. Jag har dessutom lärt mig mycket sedan den förra turen, jag är bättre på att få i mig vatten och energi så att jag inte blir helt tom i tanken. Jag är kanske lite bättre tränad nu också, och sist men inte minst, nu går jag med lätta skor i stället för tunga kängor.

Det är ganska lätt att följa Tvärån på kalfjället också. Lätt stigning och en fin stig, trots att den inte är markerad på någon karta. Lite överraskande att det verkligen är så mycket trafik till Skarsfjället, men då kom jag ihåg att de gör helikopterturer till toppen, och så går man tillbaka till Ramundberget. Men ändå… så många kan det väl inte vara som tar helikoptern dit?

Genväg eller senväg

Hela tiden när jag närmade mig Skars, kollade jag upp mot den södra toppen. Det såg ut lite grann att det skulle gå att ta sig upp trots att det är brant, men jag vet av erfarenhet att det som ser hyfsat lätt ut från avstånd är inte alls det i verkligheten. Det räcker med en klipphylla som är precis högre än vad du kan lyfta foten och då är du fast. Och eftersom det är så brant så är det fruktansvärt svårt att gå ner. Så jag kollade och kollade för olika vägar som jag skulle kunna ta upp… och till slut bestämde att gå den långa vägen som planerat, i stället för att riskera den korta vägen. Bättre att bli trött och stanna hel, än stanna pigg och bryta ben!

Tjärnen

Det finns en liten tjärn i Skarsfjällets ”gryta”. Det var lite blötare att gå runt än vad jag kom ihåg, så jag fick hoppa och studsa på mosskuddarna för att undvika den värsta blötan. Tills jag såg att det faktiskt är enklare att gå alldeles vid kanten av tjärnen, i stället för högre upp. Jag klarade mig ganska bra, vilket var trevligt för mina skorna var nu torra (dvs. normalt svettiga) efter det oväntade vadet över Sveån.

Den brantaste delen av hela vandringen kommer när man går från tjärnen upp till foten av Skars-toppen, men det är en kort stigning. Därifrån är det ganska lätt uppför igen till Skarsfjället Södra (och Norra också för den delen, man måste bara gå runt lite grann och bestiga toppen från ”baksidan”).

Topp nummer 50

Jag minns inte när jag senast var så här glad att komma till toppen! Jag jublade inte så här mycket ens på Kebnekaise, fast det kan också bero på att det var så trångt och det fanns kö… hursomhelst, jag klappade till den högsta klippan och så höjde jag armarna i segergest, det var så skönt att komma upp till hela 50 toppar! Jag tycker att det är riktigt stort, större än Keb faktiskt. Hur många timmar har jag planerat alla turer, hur många mil har jag gått, hur många höjdmeter har jag tagit? Det måste vara helt galna siffror! I vissa sporter pratar man om att vinna World Cup är större än mästerskapsguld. I så fall är Keb som OS guld och 50 toppar som den största kristallkulan!

Lägg till ett stort antal andra toppar, både under och över 1000 meter, i Funäsfjällen och annanstans… Jag håller inte räkning, förutom dessa 60.

Skarsfjället Östra

Det finns en tredje topp i Skarsmassivet, toppen har inget namn vad jag vet om* men jag bestämde att göra den också, den är trots allt över 1300 möh. Jag började att kalla den Skarsfjället Östra, den ligger bara en aning mer österut än Norra. Det gav mig också fantastiska vyer över tjärnen och den södra toppen, så det var väl värt de 80 extra höjdmeterna jag behövde ta. Och se där, en till topp som jag inte räknar för den hör inte till något projekt!

Jag hade en bra känsla i kroppen, jag var inte trött i benen trots den långa turen. Så det här var verkligen nånting helt annat än den förra turen, och jag tackade mina lätta Salomon skor igen. Överlägset bästa investeringen jag gjort för vandring!

Jag hade till och med krafter nog att kolla efter brunkullan igen, men med samma resultat – hittade inga.

Slättansvallen

Jag ville inte cykla tillbaka längs norra sidan av Ljusnan, utan nu tog jag den södra sidan som är hälften grusväg och hälften lite skogsvägsaktigt, med broar över alla bäckar. Efter Slättansvallen som är parkeringen för alla vandringsturer via Klinken, blev det riktigt fart på cykeln och jag var tillbaka i Ramundberget i nolltid. 37,7 km sammanlagd, varav dryg 25 var vandring. Jag tror det är faktiskt den längsta dagsträckan jag nånsin gjort till fots!

* * *

*EDIT 2018-08-22: Jag var lite slarvig när jag skrev inlägget, jag dubbelkollade inte mina fakta. Det som jag kallar för Skarsfjället Östra har faktiskt ett riktigt namn, och det är Serviesgealta och det syns i stort sett varje karta, så jag vet inte hur jag kunde missa det…!