Jag har varit så inställd på att göra toppturer hela sommaren att begreppet ”vandring” började få ny innebörd. Så efter min 50:e ”60 toppar” topp bestämde jag att gå en tur på platten. Såvida fjällen nånsin kan beskrivas som platt!
Jag har velat att gå sträckan Helags-Gåsen i många år, så det var givet att jag skulle göra den nu. Frågan var bara hur jag bygger upp en tur runt den, och till slut bestämde att gå från Nedalshytta i Norge till Helags fjällstation, sedan Gåsen och Sylarna och tillbaka till Nedalshytta. Tre nätter, fyra dagar, den längsta soloturen jag nånsin gjort faktiskt!
Regn och mer regn
Det började dåligt. Det regnade i går, och det regnade i natt, och det regnade när jag åkte till Nedalshytta. Jag kollade varje vattendrag och såg hur det forsade. Vattendrag som säkert tidigare var helt torra. Och jag visste att leden till Ekorrpasset går över flera bäckar. För att inte tala om leden mellan Helags och Gåsen, där det finns ett par åar.
När jag lyckades att övertyga mig själv att det skulle gå bra, fanns ju det här regnet kvar. Jag hade hoppats på att fota några fina bilder, men med regn och låga moln blir det ingenting. Så då fick jag ställa om förväntningarna, det skulle bli en häftig upplevelse om inget annat!
Blött
Jag hade funderat på att göra turen i mina Lundhags-kängor, men till slut valde de lätta och sköna Salomon-skor som jag vandrat i hela sommaren. Jag behövde testa hur det funkar i lite kallare och blötare väder, och litade på att fötterna skulle hålla sig varma trots blötan. Men det betyder inte att jag ville ha blöta skor, så när jag kom till den första bäcken efter bara 100 meter från Nedalshytta, fick jag konstatera till min stora skräck att jag inte skulle kunna ta mig torrskodda över. Så då var det bara att byta till foppatofflorna som jag hade med. Vilket inte heller det var kul, jag fick slita av regnskyddet, dra ut tofflorna, byta skor, vada, byta skor, stoppa in tofflorna (med lite våld) i det trånga utrymmet i ryggsäcken, och på med regnskyddet. Det tog mig 10 minuter att gå de första 100 meterna. Det skulle bli en lång dag…
Efter att två gånger till bytt skor för att ta mig över bäckar, kapitulerade jag mig till blötan. Vid den sista stora bäcken innan Ekorrpasset gick jag bara genom som det var, och det visade sig att jag hade rätt om varma fötter trots vädret. De frös inte alls, men i och med att det var så blött på marken och det var ganska kallt i luften, blev skorna inte torra lika fort som tidigare på sommaren. Men det var heller inte något problem.
Problemet med vattendrag
Att komma över vattendrag genom att hoppa från sten till sten i sig borde inte vara omöjligt. Jag har testat hoppa utan fart på gymmet och lätt skulle fixa dessa avstånd. Men att hoppa över iskallt forsande vatten med ryggsäcken är ett ljusår från att hoppa på gymmet. Min högkänsliga hjärna fyrade på alla cylindrar för att hitta på varje möjligt scenario på hur det skulle gå fel, och oftast var det rädslan för hala och rörliga stenar som ställde till det i mitt huvud. Alla ni som har mentala spärrar vet hur det påverkar den fysiska prestationen. Så då var det enda jag kunde göra att vada, och även då kolla noga var jag skulle gå. Inte för strömt, inte för djupt. Vilket i sig är helt rätt, men nu pratar vi om vatten som inte ens räcker till knäet. Så det är lite jobbigt att till och med små bäckar blir så komplicerade för mig, men då å andra sidan – är man ute ensam, är det bra att ha marginaler på sin sida. Och jag lovar att jag hade gigantiska marginaler!
Kan själv
Det var inte många andra personer som började åt samma håll. Två äldre norska herrar och en grupp på åtta norrmän. Alla frågade mig om jag var ute ensam – japp det var jag. En man i den stora gruppen tyckte att det såg lite tveksamt ut när jag bytte till mina tofflor vid en bäck och skojade att han skulle bära mig på ryggen vid nästa bäck. Och när jag kom till nästa bäck, visst hängde han kvar där och kollade hur det går för mig! Tack, men kan själv. Visade tummen upp och gick i vattnet.
Från Ekorrpasset till Miesehketjahke
Ett stort frågetecken när jag planerade turen var sträckan mellan Ekorrpasset och Miesehketjahkes raststuga. Det är bara markerat som vinterled, så jag studerade satellitbilder en lång stund för att försäkra mig att det inte fanns några större problem att gå oledat. Men när jag väl gick från Ekorrpasset, hittade jag en liten stig som var lätt att följa. Och precis som jag hade sett i satellitbilderna, så fanns det inga problem. Det var faktiskt mycket lättare att gå här än från Nedalshytta till Ekorrpasset!
Jag hade tänkt att fika vid Miesehketjahke, men eftersom jag kom från ”fel” håll, var det inte så lätt att komma fram. Min genväg blev än en gång en senväg och när jag insåg att jag skulle behöva gå runt en liten tjärn, struntade jag i det hela och bara tog fram lite nötter att knapra på när jag gick.
Fötterna
Efter Miesehketjahke började jag få stora problem med fötterna. Som jag sade tidigare, mina skor har aldrig givit mig några problem, men nu hade jag väldigt mycket ont på ovansidan av foten, på båda fötterna. Först tänkte jag att snören satt för hårt och släppte dem lite, men jag kan ju inte ha dem helt lösa för då blir det ostadigt. Men det hjälpte lite i varje fall, vilket fick mig att fundera om det var möjligt att snören blev för tighta när de torkade av, vilket de gjort nu när solen hade kommit fram.
Den långa dagen
Att gå från Nedalshytta hade en nackdel – det blev en lång sträcka. Men jag har gått långa sträckor tidigare, så jag såg det inte som ett problem på förhand. Inte tills nu när jag hade så ont i fötterna. Jag slutade att helt bry mig om huruvida mina fötter skulle vara varma eller kalla eller torra eller blöta, så jag plaskade rakt genom varje bäck. Och kollade Polar-klockan och försökte att räkna ut hur långt kvar jag hade till fjällstationen. Helags fjällstation är lite lurig, den syns inte tills du är nästan framme när du kommer från öst eller väst.
Jag var trött när jag äntligen kom fram, men tröttheten satt lite mer i huvudet än i kroppen. Det är slitsamt att ha ont, och än värre, inte veta vad det beror på och hur det kommer att kännas i morgon.
Tyskarna
Hur ont jag än hade, så finns det alltid någon som har det värre. Jag delade rum med ett par unga tyskar, som jag passerat strax innan fjällstationen. De hade övernattat i tält vid Sylarna, och tältet hade läckt. Och packningen var blytung, vilket gav stora problem för tjejen. Jag såg hur de stannade titt som tätt tills jag gick om dem, och undrade lite hur det låg till. Så nu skulle de sova inomhus medan tältet fick torka. Killen var optimistisk att han hade hittat en lösning till läckan!
Jag fick ett hum om varför deras packningar var så tunga när de spred ut innehållet. Killen pratade om att ha mer pasta än de orkar äta, men jag tror att de mångtaliga tyska rågbrödspaketen vägde mer…
Dagens tur
- Avstånd: 26,4 km
- Tid: 9 timmar 15 minuter
- Snitthastighet (utan fikapauser): 20 min/km
- Bestigning: 640 m
Hej Minna,
Mitt namn ar Lars Moller . Jag har last ett antal av dina vandrings berattelser och planerar att ga en variant av din Nedalshytta, Helags, Gasen Sylarna tur, med min son, nasta sommar. Baserat pa vad du vet efter turen, skulle du ga motsols, som du gick, eller medsols? Baserat pa vad du namnde verkar det ha varit fler vad under forsta dagen. Tanken var att he dem den sista.
Om du skulle ga om turen, skulle du valja dina Lundhags kangor eller ga i skor? Antalet vad far mig att fundera? Min son och jag kor Salomon kangor och de ar ganska laga. Behover komplettera med sandaler. Alternativet var att skaffa de hogsta Lundhags kangorna och forsoka undvika att behova byta om det inte ar all for djupt det vill saga. Dina tankar om detta.
I ar gick vi fran Tossasen via Lunndorrstugan upp till pyramiderna och tillbaka. Vi hade tva ganska djupa vad i varje riktning och hade inte tillgang till sandaler. En miss. Det forsta vadet, nagon kilometer fran Tossasen, gick vi barfota. Inte speciellt bekvamt for fotterna mot all stenarna. Vad tva, var ca 4 km innan Lunndorrsstugan. Det sag ut som vi skulle klara oss med vara kangor pa, men de sista metrarna blev for djupa och vatten kom in via skaften.
Vi anvander oss av vandringsstavar och de ar ovardeliga nar man skall vada och vilja halla balansen.
Ha de.
Lars Moller
Hej Lars, vad kul, det kommer att bli en fantastiskt fin tur! 🙂 Jag valde att gå motsols främst för att jag ville göra den längsta sträckan, Nedalshytta-Helags, först. Samt att jag visste inte hur stigen var mellan Ekorrpasset och fjällstationen och ville då bli av med den okända biten först. Men med facit i hand tror jag det faktiskt är lite bättre att gå turen medsols, det gör inte så mycket skillnad i praktiken men medsols har du bättre vyer framför dig. Motsols måste du komma ihåg att blicka bakåt ofta!
Året jag gjorde turen var det första året jag vandrade i skor. Sedan dess har jag blivit helt frälst i att gå i skor, jag äger inte ens ett par kängor numera. Man kan gå med lätta steg och behöver inte ens tänka på att byta skor vid vad utan bara gå rakt genom, att ha blöta fötter är inget problem och skorna torkar snabbt. Men just på den här turen valde jag att vada i foppatofflor efter den första dagen, ingenting som jag skulle göra numera. Tofflor rekommenderas inte för vad, och du ska heller inte vada barfota, inte bara för att det gör lite ont men för att det finns en stor risk att du skadar dig. Om du väljer att gå i kängor, ha med badskor eller liknade. Jag har också gått turen genom Lunndörren, på den tiden gick jag fortfarande i kängor och hade med mig paddelskor för vadet. Hur djupt det är beror på årstiden och hur vädret varit den senaste tiden, bara någon vecka innan jag gjorde min tur hade någon varit tvungen att ringa fjällräddningen då den där ån innan Lunndörrsstugan var så djup och strid att det inte gick att vada.
Det finns minst ett vad på varje sträcka. De vad som finns på sträckan Nedalshytta-Helags är inte så svåra, jag fick det nog låta värre än det var… De vad klarar man normalt med kängor. Sträckan Helags-Gåsen däremot innehåller ett par större åar och om du inte råkar hitta stenar att hoppa på (nu minns jag inte om det fanns sådana) så kommer det i flesta fall inte gå att vada i kängor utan att få in vatten. En extrem torr sommar kanske, men annars inte. Sträckan Gåsen-Sylarna har ett vad (Gåsån) som faktiskt är den svåraste på hela turen. Jag pratade med att par tjejer som hade hoppat på stenar och kommit över, jag vadade och hade vatten nästan upp till knäet som djupast. Sträckan Sylarna-Nedalshytta, om man går den norra leden som jag gjorde, har ett hyfsat lätt vad som kanske eller kanske inte går med kängor.
Med tanke på min erfarenhet att gå i skor måste jag naturligtvis rekommendera skor i stället för kängor. Om ni gör en stugtur så blir packningen inte så tung, då behöver man inte så mycket stöd som kängan ger. Särskilt med stavar som hjälp. Med tyngre packning däremot bör vristerna tränas under vintern, typ tåhävningar. Om packningen är riktigt tung, uppemot 20 kg, då rekommenderas kängor. Men inte kängor med hög skaft, jag tycker inte det finns någon nytta med dem. De är bara tunga och varma. 1 kg du har på fötterna motsvarar 5 kg på ryggen! Så det lönar sig verkligen att tänka på hur tunga kängor du snör på!