47 av 60 toppar i Funäsfjällen
Jag har tre toppar av 60 kvar i Norge, alla av dem i Vigelmassivet. Dagens tur gick till en av dem, den lägsta, Vigelstöten på 1342 möh. Jag var väldigt nyfiken på den, för det verkade inte som att den här toppen är en topp alls. På fjällkartan är höjdmarkeringen på en sluttning, men den norska kartan ger lite mer information. Där är 1342 markerat som röse, och så finns det en höjdmarkering på 1386 och den ser ut att faktiskt vara någon slags topp, om man vill vara väldigt snäll. Och så finns det en till prick på 1486 möh som definitivt är en topp, men den är så långt ifrån 1342 markeringen att jag väljer att bortse från den.
Ljøsnåvollen
Jag började turen med att köra till Feragen, där jag bytte från bilen till cykeln. Jag hade hört bra saker om vägen som går på östra sidan av sjön fram till Ljøsnåvollen, och jag blev inte besviken. Det är verkligen en fantastisk väg att cykla och jag kan varmt rekommendera den, även om man inte tänker vandra vidare! Ljøsnåvollen har både servering och boende, den hör till DNT (Norges motsvarighet till STF). Jag hade dock fika med mig så jag kollade inte om våffelserveringen hade öppet!
Från Ljøsnåvollen tar man vandringsleden mot Vigelmassivet. Leden är bra och väl markerat, det är samma led som jag tog ner från Tvärvigeln mot Fjällnäs för några veckor sen. Men om man vill bestiga Vigelstöten, då avviker man från leden ungefär där den tar till vänster ifrån bäckravinen, och då siktar man lite till höger i stället.
Sällskap i skogen
Jag brukar inte gilla att vandra uppför genom skogen, men idag var det trevligt. Det var en trevlig gles tallskog i början, och trevlig björkskog senare, och helt myggfritt. Och det är väl det sistnämnda som bidrog till att jag gillade det så mycket, jag brukar ju alltid surna till när jag hör den första myggan! I stället för flygfän träffade jag några kor i skogen. De var så himla lugna, en stod mitt på leden så jag frågade artigt om jag kan passera och den flyttade på sig! Sådana snälla kor, inte alls rädda utan jag hade kunnat klappa på dem.
Bäckravinen
Strax efter att man kommer till kalfjället, börjar (eller slutar?) ravinen där Ljøsnåa rinner. Det finns inte mycket vatten i den och klipporna såg trevliga ut, så jag tog mig ned i ravinen och gick på klipporna. Det är verkligen synd (på många sätt) att det finns så lite vatten nu, för det här stället skulle vara fantastiskt intressant ur fotoperspektiv! Det finns inga stora vattenfall utan det forsar hela tiden med otaliga små vattenfall.
När det blev för svårt att gå i ravinen, gick jag upp på den högra sidan och möttes av ett nytt landskap. Jag skrev ju förra veckan om hur varje fjäll har sin egen karaktär, och jag kan inte annat än häpna över att fortfarande se nånting nytt efter alla dessa fjäll som jag redan bestigit. Den västra sidan av Vigelmassivet ser helt annorlunda ut än den östra. Den östra sidan är egentligen bara en oändlig stenöken där du hela tiden får vara på din vakt att inte trampa snett på stenarna. Men här på den västra sidan var det grönare, visserligen en artfattig fjällhed men klart mycket trevligare att gå i. Det fanns mycket stenar också, men de var stora och glest strödda och det var lätt att hitta en väg runt. Jag verkligen förälskade mig i den här miljön, hit måste jag komma igen nån gång men med stativ och hela fotoutrustningen för att fota på riktigt!
Och toppen är…?
Eftersom det inte fanns någon topp att sikta på, var jag lite osäker hur jag skulle göra. Till slut bestämde jag på att kolla den norska 1386 markeringen och sedan ta mig ner till 1342. Förresten, när ni går upp, strunta i den tydliga toppen som syns direkt bakom bäckravinen. Den toppen är 1486 som jag nämnde ovan. Gå lite till höger från den i stället, det spelar inte så stor roll var man kommer upp här, det är inte långt från 1386 till tjärnen och sedan till 1342.
På tal om den här tjärnen, det är alltid kul att hitta små vattensamlingar på toppar. Idag var det tyvärr väldigt blåsigt men jag anade att vattnet var lite åt det turkosa hållet, vilket är ju häftigt att se. Hursomhelst, man skulle tro att den här 1342 grejen är någon av de små stenrösen bakom tjärnen, men nix. Fortsätt att gå mot syd från tjärnen, även om det betyder att gå nedåt vilket känns helt ologiskt med tanke på att det är en ”topp” man letar efter! Och så till slut få man syn på det stora och fina stenröset som är 1342 möh!
Med tanke på hur fint stenröset är, förstår jag att röset har en annan betydelse än ett vanligt toppröse. Jag har besökt många toppar med obefintliga toppröse, så en fjälltopp i sig är inte en anledning att bygga ett röse. Det ska alltid finnas mening med det. Och om det är ett röse som besökare har byggt, då syns det tydligt. Då ser röset ut som en stenhög. Men Vigelstötens röse är så pass snyggt (förutom där det delvis rasat) att någon har lagt väldigt mycket tid och möda att bygga det. Skulle vara intressant att få veta varför det finns där det finns!
Kofösare
Jag hade ingen bråttom att komma ner så jag strövade runt på den fina steniga fjällheden på vägen ner. Jag kollade också bäckravinen igen och konstaterade samma som tidigare, att det skulle vara väldigt spännande att se ravinen med lite mer vatten i den (men inte för mycket – det är heller inte bra för foto!).
Kossorna var kvar i skogen och jag trodde jag hade gått förbi allihopa, men lite närmare till Ljøsnåvollen hade jag plötsligt fyra kor som gick på leden. De tittade på mig och fortsatte att gå i lugn och ro, alltså det finns en anledning att det heter ”kolugn”! Jag ville inte stressa dem så jag saktade farten, men som sagt, det gick lite väl sakta… till slut fick jag min chans att gå förbi när leden passerade ett blötare ställe med stenar, korna tog det väldigt försiktigt här och gick lite vid sidan om leden som om att ge plats åt mig att gå förbi. Precis som kon jag mötte tidigare! Vilka fantastiska djur. Helt omöjligt att inte gilla dem!
Det var skönt att sätta mig tillbaka på cykelsadeln och rulla ut. Och jag menar det – rulla. Jag har en elcykel så jag hade inte uppfattat att det gick mer uppför en utför när jag cyklade till Ljøsnåvollen. Men nu var det tydligt vilket håll det lutade för det mesta, jag behövde knappt trampa alls. Så det var verkligen en fin avslutning till en fantastiskt trevlig tur, vilket var helt otippat med tanke på att jag hade några förutfattade meningar om att bestiga en topp som inte är en topp!
Rekommenderas
Jag kan varmt rekommendera den här turen. Bara som en cykeltur till Ljøsnåvollen om man inte vill vandra, eller som kombinerad tur som jag gjorde. Värt att tänka på att det är lättare att bestiga Storvigeln härifrån, än från svenska sidan!