43 av 60 toppar
Det här att jag tappade bort min kamera på Storvigeln har gnagt mig hela tiden. Min hemförsäkring täckte förlusten och jag har nu en ny Sony A6300 (samma modell som jag tappade) och Sony 18-135mm superzoom (objektivet jag tappade var 18-200mm men det fanns inte i lager nånstans i Sverige). Men bara tanken på den gamla kameran som ligger och skräpar på fjället, jag kan bara inte släppa den. Så idag när jag skulle bestiga en ny Vigel-topp, var det självklart att jag skulle gå en omväg och göra ett försök att hitta den försvunna kameran.
Planen
Jag har en Polar V800 sportklocka med GPS funktion, så att jag kan spara mina turer. Tyvärr får jag inte ut koordinater från den, men jag kan se rutten i Google Maps. Så vad jag gjorde är att jag jämförde satellitbilder och skapade ett antal waypoints enligt rutten som Polar Flow visade att vi gick då. Och då behöver jag bara följa waypoints och med lite tur skulle hitta vårt fikaställe och kameran!
Vindstilla
Det var en till fantastisk dag i fjällen. Vi har inte sett en droppe regn i flera veckor och naturen lider för det, men som en fjällvandrare är man bara tacksam så in i själen för att kunna njuta av värme och solsken. Myggorna däremot tyckte jag inte så mycket om, men det var inga stora mängder av dem heller faktiskt. Jag reagerar ganska kraftigt på myggbett (ibland får jag en allergisk reaktion och behöver antihistamin), vilket gör att jag känner mig illa till mods varje gång jag bara hör en mygga. Men när jag såg att alla tjärnar och sjöar var nästan spegelblanka, ja då kunde jag ta fram kameran och nästan glömma bort myggen!
Jag visste att det skulle bli en lång vandring idag, så jag hade tänkt att inte irra runt mer än nödvändigt, men en spegelblank Bolagen fick mig i andra tankar. Jag tycker att hela det här området är lite speciell, och det finns några vikar i Bolagen som ser ut nästan exotiska. Så det var värt en omväg, kosta vad det kosta vill i slutet av turen!
Den lilla ån som man i vanliga fall måste vada när man tar genvägen till Storvigeln är så torr nu att inget vad behövs. Till och med jag kunde bara hoppa på stenarna och komma över, och det hör inte till vanligheterna kan jag säga, jag är inte den som hoppar!
Sökningen
När jag närmade mig 1400 höjdmeter, började jag ha koll på mina waypoints. Jag minns att vid fikade (kameran låg kvar efter fikat) vid 1400 meter, eller var det 1450? Men hur jag än gick kors och tvärs på fjällsidan så hittade jag ingenting som påminde mig om fikastället. Ibland såg jag en sten som var bekant, men jag mindes inte om jag hade gått där före eller efter fikat. Men när jag hade nått nästan 1500 meter, då gav jag upp, det fanns inte chans att kameran fanns så högt upp. Så det var en fin plan men allt var i förgäves, kameran stannar kvar på berget för evigt. Och samtidigt… jag kan fortfarande inte släppa den helt. Kanske hade jag fel om höjden, så jag hade gått förbi fikastället utan att ens söka? Orkar jag komma hit en gång till?
Vigel-nånting
Nu var jag väldigt nära till toppen av Storvigeln, men jag hade inte en tanke på att bestiga den igen. Toppen som jag siktade på idag låg 2,5 km nordväst från Storvigeln, men grejen var att jag inte kunde komma ihåg vad den hette. Jag märkte redan i början att jag hade glömt bort namnet, och litade på att visst dyker det upp när jag inte tänker på det, men nix. Jag hade inte en aning. Vigel-nånting måste det vara, alla toppar i massivet heter ju nåt så? Inte heller höjden mindes jag, men tyckte inte att den såg så hög ut när jag satt där vid Storvigeln för fika och blickade ut över den här toppen jag skulle bestiga, och gissade att 1400+ meter.
Alltså det spelar ju egentligen ingen roll vad toppen heter, men för mig var det första gången att jag skulle bestiga en topp utan att veta dess namn (och höjd). Jag är så stolt över att jag känner till alla fjälltoppar här, det är nånting jag gör varje gång jag har en utsikt – nämna varje topp jag ser. Och jag tycker att det är roligt att bestiga en topp som ger mig en helt annan vinkel av Funäsfjällen än vad jag är van vid att se, då får jag jobba lite hårdare med att identifiera fjället när profilen ser annorlunda ut!
Visst, jag hade kunnat kolla kartan och se både namn och höjd. Men här fuskas det inte!
Noll av två
Vägen till toppen var väldigt stenig, så det var ingenting nytt där. Det var först vid 1380 möh som marken blev lite lättare, och det var heller inte brant så jag kom upp fort. Det visade sig att jag hade rätt om höjden, det var 1400 plus. 1486 möh, för att vara exakt. Kanske hade 1500 minus varit lite närmare! Det är också väldigt platt på toppen men jag såg ett stenröse så jag siktade på det. Men enligt kartan (och Polar) är den högsta punkten faktiskt på ett annat ställe, så jag besökte båda för att vara säker. Och nu såg jag äntligen var fjället hette. Och det var inte Vigel-nånting. Utan Tvärvigeln (Tverviglen på norska)!
Vigeldalen
Eftersom mina genvägar brukar bli till senvägar, ville jag följa leden tillbaka. Jag hade kunnat gå rakt mot bron i norra änden av Bolagen, men jag ville verkligen undvika att råka ut för några hinder, jag är ju inte bekant med Vigelmassivet (bortsett från stigningen mot Storvigeln som jag börjar bli riktig expert på). Men främst för att ville jag se dalgången, det finns inget namn för dalen på någon karta (Slupkieh som finns på kartan syftar på den branta fjällsidan, inte dalen), så jag döpte den till Vigeldalen. Vigel-nånting, som nästan allt annat här…
När jag var halvvägs ner mot vindskyddet, blickade jag bakåt och såg att molnen hade börjat flytta in. Jag visste att det skulle börja regna senare på kvällen, men nu såg det ut som att jag skulle bli blöt redan nu. Jag hoppades på att åtminstone komma ner till bron innan regnet började, och gick med god fart. Men på något sätt verkade molnen stanna bakom massivet och jag fick inte en droppe på mig, tur det!
Bolagskammen
Efter bron tog jag lite höjd igen för att komma upp på Bolagskammen. Men jag gav upp halvvägs, det räckte med stigning för dagen, och jag nöjde mig med att gå nånstans halvvägs mellan sjön och kammen. Det är lätt terräng att gå i, och till slut kom jag till Guldtur-leden. Vilket påminde mig om att nån gång måste jag följa den här guldturen till Bolagskammen, för att utsikten mot Vigelmassivet med Bolagen i förgrunden är fenomenal!
Statistik
Med alla omvägar jag tog, plus sökandet efter kameran, blev turen 24 km lång och det tog mig nio timmar plus fikapauser. Det är faktiskt bland de längsta turerna jag gjort, och precis som med Sylarna förra veckan så var det skönt att jag var inte helt slut efter turen! Den totala stigningen var 915 meter. Så det var väldigt bra träning inför Kebnekaise, visserligen är stigningen 1800 meter där men jag måste bara hitta en lagom takt att gå för att spara krafterna. På väg upp Storvigeln i dag gick jag 25 m i lugn takt, stannade för att ta en klunk vatten, och så 25 höjdmeter till. Och det funkade bra, så nåt sånt ska jag göra på Keb också.
På tal om Kebnekaise, snart är det dags! Jag kommer att resa till norra Sverige under veckan, så om ni vill se hur det går för mig, följ mig gärna på Instagram där jag heter kinnunen.minna. Bloggen uppdaterar jag först när jag kommer hem!
