Tungeneset

Det var den bästa tältnatten hittills! Antingen har jag blivit van, eller också är jag så trött att jag sover oavsett var jag är. Jag drygade ut vilan genom att ta det jättelugnt på morgonen, det finns ju egentligen ingenting att göra tills på kvällen. Ljuset är galet hårt under dagtiden och vädret är faktiskt för bra, bara blå himmel.

Husøy

Jag gillar inte att simma i havet, men jag passade på att gå en liten promenad på stranden. Vattnet var kallt men min stukade lilltå gillade det, smärtan försvann. Men jag är inte skapt för att ta det så lugnt hela dagen, så vid lunchtid åkte jag för att reka lite igen. Jag tänkte besöka Husøy, egentligen är jag inte så intresserad i samhällen men Husøy verkade vara lite speciell. Och visst var det, men i slutändan, jag tycker inte att samhällen har nånting att bjuda mig, utöver det att det fanns en matbutik där jag kunde köpa glass förstås.

Topptur

Jag hade många timmar kvar tills kväll, och spenderade eftermiddagen på att fika och skriva en dagbok (som sedan blir dessa inlägg på bloggen). Och försökte att bestämma vilken topptur jag gör i kväll. Jag känner mig sliten, jag har fortfarande träningsvärk och den stukade lilltån gjorde inte saken bättre. Men jag hoppas på att jag har krafter kvar för en topptur, det skulle vara så himla häftigt att se midnattssolen från en bergstopp! Till slut valde jag Keipen, den verkade bjuda på de bästa vyerna (inte minst mot Breidtinden, som är Senjas högsta topp).

Mot kvällen började jag få tvivel om midnattssolen dock. Det dök upp några tunna moln i horisonten igen, och solljuset blev kraftigt filtrerat. Men jag hade bara denna kväll, så det var bara att spela allt på ett kort och jag stack ut mot Keipen.

Inte med all sisu i världen

Jag märkte redan i början av vandringen att det här skulle bli tufft. Termometern hade visat bara 16 grader, men det kändes betydligt varmare. Luften är ju väldigt fuktig vid havet, och svetten bara rann av mig. Och med varje steg jag tog upp, blev molnen av flugor större och större. Tack och lov inga myggor, men det kan vara jobbigt med flugor också, när du samtidigt svettas så det börjar att svida i ögonen, och du känner hur krafterna sinar. Efter 300 höjdmeter var jag tvungen att erkänna mig besegrad. Jag tror att jag har givit upp på en topptur bara en gång tidigare, och nu var det definitivt dags igen. Att fortsätta skulle ha varit galenskap. Jag var troligen väldigt nära ett värmeslag eller nån annan kollaps helt enkelt för att jag hade slut på krafterna, det fanns ingenting mer att ge, inte ens med all sisu i världen. Så jag gick runt en kull (utan att ta några mer höjdmeter) för att få fri sikt mot Breidtinden, tog ett par bilder och så gick jag tillbaka till bilen. Och konstaterade att lilltån gillade inte alls att gå utför.

Så vad ska jag göra nu? Ingen topp, ingen utsikt. Eller? Jag kände ju till ett ställe som funkar bra vid midnatt… så jag åkte till campingen, tog med mig kvällsfika och helt enkelt satte mig ner på klipporna vid det bästa fotostället på Tungeneset, och väntade på midnatt. Och blev otroligt glad att se hur molnen tunnade ut så att solen kom fram!

Midnattssolen

Det var ganska mycket folk som rörde sig på Tungeneset. Några av den lite mer seriösa fotografer med stativ, andra med sina mobilkameror. Och det är väl helt typiskt för dessa med mobilkameror att de ställde sig framför min kamera utan vidare. Fotografer med stativ åtminstone frågade mig om de kan ställa sig vid en plats de valt. Så det var många gånger jag fick andas djupt och räkna till tio, och tålamodet lönade sig. Jag fick bilderna jag hade hoppats för. Och de flesta människorna faktiskt försvann innan midnatt, vilket gav mig en chans att hitta nya kompositioner helt fri från människor!

Det hade sett väldigt mörkt ut när jag gav upp på Keipen. Kroppen på vippen att haverera, ljuset nära att försvinna. Men det slutade med en helt magisk kväll och en dröm som blev sann – midnattssolen i ett vackert landskap.

Nu kan jag åka hem.