Så var det dags att an en av de största utmaningarna i trakten – att bestiga Storsylen 1762 möh! Jag har velat göra det för länge, men nu blev läget akut så att säga, för det första måste jag ju upp dit för att plocka av Jämtlands högsta punkt (som är på kammen nedanför toppen), och för det andra behöver jag detta som träning inför Kebnekaise. Vilket jag förresten aldrig hade tänkt att göra tills jag kläckte idén om highpointing (Lapplands högsta punkt) och ytterpunkterna (Sveriges högsta punkt).
När det omöjliga blir möjligt
För tre år sedan besökte jag Sylarna, då utan en tanke på att bestiga Storsylen. Jag ville bara fotografera där, Sylarna är ett fantastiskt område och bjuder på storslagna högalpina vyer som man inte ser så mycket av i Härjedalen och Jämtland. Visst att Helags är högre och att det finns andra stora bergsmassiv, men Sylarna har en helt annan karaktär.
Men sedan det där besöket, har jag upplevt mycket. Jag har bestigit höga toppar (inkl. Helags), jag har gjort krävande vandringar som Romsdalseggen och jag har till och med provat via ferrata. Så med allt detta i bagaget, kände jag att Storsylen blev en realistisk utmaning att göra på egen hand. För några år sedan, om jag tänkte på Storsylen alls, var det att kanske göra det med en guide från Sylarnas Fjällstation.
Hurtiga norrmän
Man får fina vyer mot Sylarna på vägen till Nedalshytta. Jag tittade på den spetsiga toppen och tänkte, herregud, är jag helt galen. Men då påminde jag mig själv om Kebnekaise, för fixar jag inte Storsylen, då får jag bara glömma allt om Keb. Så jag åkte vidare med beslutsamhet, jag ska bara upp dit, det finns inget utrymme för tvivel nu!
Det var söndag och mycket folk ute. Jag var egentligen inte särskilt sen att påbörja vandringen, men när jag kom till foten av Storsylen, fick jag konstatera att nästan alla var redan på väg ner. Det var bara ett norskt par som kom efter mig, och naturligtvis passerade mig efter ett tag. Jag kan inte hålla takt med dessa hurtiga norrmän, jag träffade barn och pensionärer och jag lovar att var och en rörde sig snabbare än jag!
När man står vid foten av Storsylen, fattar man inte hur man kommer upp. Den 700 m höga bergssidan ser ut som en lodrät vägg, men när man väl börjar gå upp, så blir stigen tydlig också. Fruktansvärt brant, förstås, och många gånger får man ta händer till hjälp, men en alldeles gångbar stig likväl.
Jag fick stanna var 10:e höjdmeter för att pusta ut fota. Och varje gång jag tittade upp, såg det ut som att toppkammen var nära. Men när jag tittade på höjdmätaren, visade den 500 meter kvar. Så jag gick upp en bit, tittade upp, det var jättenära ju! 400 meter kvar. Och så fortsatte det. Men någon gång når man ju toppen av Everest också, och så stod jag på kammen med Sverige på ena sidan, och Norge på andra.
Sylarnas Hillary Step
Och nu var bara det svåraste kvar. Det som jag hade döpt till ”Hillary Step”, för det såg verkligen lodrät ut nerifrån. Men precis som med den stora stigningen så var ”Hillary Step” inte så omöjlig som den hade sett ut. Jag var dock tacksam att jag hade gjort ett par via ferrata, den erfarenheten var väldigt nyttig här. Senast jag gjort nånting så här brant hade jag klättersele och två säkerhetslinor på mig!
Men jag kom upp utan större problem, egentligen var mitt största orosmoment det att jag började ha slut på vatten. Jag borde ha fyllt på när jag vadade över ån innan stigningen, men jag var så inställt på att hitta ett bra vadställe att jag glömde att dricka. Så nu började jag att ransonera vattnet, vilket inte var det roligaste, dagen var varm och jobbet var hårt.
Jämtlands högsta punkt
Efter Hillary Step kommer man till riksröse 155B som är Jämtlands högsta punkt på 1743 möh. Jämtland för övrigt är det enda landskapet där den högsta punkten är inte samtidigt den högsta toppen. Det är skillnad mellan highpointing (vilket jag gör), och highpeaking. Om jag skulle vilja göra highpeaking också, så behöver jag att bestiga Templet (Storsola) på 1728 möh. Den går att göra som en dagstur från Nedalshytta, eller rättare sagt, jag kan göra det som en dagstur. De hurtiga norrmännen gör ju t.o.m. Storsylen som en dagstur!
Från riksröset är det lätt att gå till toppen av Storsylen. Jag blev lite förvånad att toppröset var så litet, samtidigt som det luktade toa där. Fy skäms folk, ni kommer till toppen och markerar som djur? Jag förstår att man måste göra sina behov, men måste man verkligen göra det på toppen?! Så jag tog några bilder och gick tillbaka ner en bit för att komma undan lukten och stannade för fika. Jag kan verkligen inte klaga om vädret, det var så lite vind på toppen att jag kunde sitta där i en t-shirt, hur ofta händer det på Storsylen? Som är en av Sveriges blåsigaste platser!
Vilken väg till Sylstationen?
Jag passade på att kolla kartan och jämföra med vad jag såg framför mig. Jag måste ta mig ner på svenska sidan för att komma till Sylarnas Fjällstation, men det finns ingen led markerad på kartan. Jag räknade dock med att det finns några stenrösen att följa, de gör toppturer från stationen och även om det inte finns en ”officiell” stig så måste man ju markera lite grann bara som en säkerhet i dåligt väder. Jag minns också att jag läste en turbeskrivning där det stod att man går mot Pyramiden på vägen upp. Pyramiden är den lilla höjden på kammen mellan Lillsylen och Storsylen, men precis som allt annat här, såg det brant ut. Så tittade jag på Lillsylen, det är inte många höjdmeter man behöver ta till toppen och därifrån var det inte alls lika brant, så det blev min plan B. Dock skulle jag helst slippa att ta några höjdmeter till, så jag irrade på Pyramiden en stund och kollade på vilka alternativ som fanns. Det var snö nedanför och jag såg hur folk hade kanat ner, så då beslöt jag att ta mig dit.
Det var fruktansvärt stenigt och jag tog god tid på mig, och nådde snöfältet utan större olyckor (lite ont fick jag i vänstra knäet men det gick över). Jag satte mig på rumpan och försökte att glida ner, men det var så pass brant att jag hade svårt att bromsa farten. Och nedanför fanns det en liten sjö, så om jag inte kunde kontrollera varken fart eller riktning, kändes det som en alldeles för stor risk. Så jag stod upp och först tog jag små steg, tills jag började att lita på snön (och min balans) och började ta glidsteg. Och då var jag nere i nolltid, och såg både fotsteg och stenröse – jag var på rätt väg. Och bäst av allt, nu fanns det iskallt vatten att dricka!
Turstatistik
Turen från Nedalshytta till Sylarnas fjällstation via Storsylen tog mig 7 timmar och 40 minuter, plus fikapauser. Och det blev 1125 m stigning sammanlagt, varav ungefär 700 avverkades på den branta stigen från Syltjärnen till toppen. Polar Flow visade att det var den tuffaste turen jag nånsin gjort, och jag var trött men inte helt slut. Vilket känns ju skönt med tanke på att Kebnekaise blir mycket tuffare!
