Norrbottens högsta punkt – Vitberget 594 möh
Jag vaknade tidigt. Eller sov jag något alls? Att sova i bilen är ingen favorit, som sagt. Jag beredde en frukost på Huel och körde iväg, drack min frukost under färden mot Vitberget. Kaffet får vänta.
Det är en till varm sommardag, vi har ju nästan inte haft nåt annat än varma sommardagar den här sommaren. När jag öppnade dörren på parkeringen vid Vitberget, möttes jag av ett moln av mygg och bromsar av olika slag. Men jag möttes också av en man som jobbade för länsstyrelsen och vi hade en trevlig pratstund. Att jobba för länsstyrelsen vore inte så dumt, jag skulle gärna ha ett naturnära jobb utomhus. Så jag borde kanske kolla vad Jämtlands länsstyrelse har i jobbväg när jag kommer hem!
Förbannat varmt
Mannen hade varit upp på Vitberget i går, han tipsade mig om att följa snitslarna. Så jag drog iväg, i början var det någon slags gammal skogsmaskinväg som snart försvann och stigen fortsatte därifrån. Och snitslarna, precis som han sa. Men efter en stund försvann både stigen och snitslarna och det hela började kännas väldigt skumt. I satellitbilden hade jag sett att det går liksom en öppning i skogen, en rak väg mot toppen, men här var det bara tät skog. Och miljoner av mygg och broms och varmt som tusan, svetten bara rann av mig. Att stanna under dessa omständigheterna var ingen höjdare, men jag var ju tvungen att kolla var jag var. Och kunde konstatera att visst hade jag hamnat för mycket till höger, snitslarna markerade inte stigen som jag trodde utan det var nånting annat. Så då fick jag ta mig genom den här eländiga varma och svettiga och myggiga skogen och till slut hittade stigen, och såg att stigen var markerad med röda målningar på träden.
Rätt väg
Nu var det i varje fall lätt att hitta rätt, men det var inte trevligt på något sätt. Det finns ingenting jag hatar mer än en varm och myggig skog när jag går uppför. Om jag vandrar under varma dagar i fjällen, väljer jag en led med minimalt med skog. På kalfjället brukar det fläkta lite. (Dock inte den här sommaren, men den här sommaren är ju bara konstig.) Hursomhelst, jag kom till toppen och det finns en toppstuga här, men inget utsiktstorn och ingen utsikt heller. Bara skog. Så det var helt passande för den här vandringen, det var inte en lång vandring i sig men jag hatade varje sekund och varje höjdmeter och belöningen var lika med noll och de enda orden jag hade i huvudet hela vägen var sådana som lämpar sig ej att upprepas här.
När jag kom tillbaka till bilen, såg jag den här markerade leden går till vänster från den gamla vägen som jag följde i början. Men det är lätt att missa när det är så stora konstraster i skogen, och ingen skylt. Så då tar man det uppenbara, vilket var den gamla vägen. Ja det var ju jätteroligt det. Trots att jag var så varm och svettig så ville jag inte vistas en enda sekund mer här, utan slängde mig in i bilen och stannade inte tills jag hittade den första bästa macken för att kunna köpa kall dricka!
