Kebnekaise

Dagen D

Nu är dagen här. Dagen jag ska bestiga Kebnekaise!

Jag sov överraskande bra (vilket betyder inte att jag faktiskt sov bra, det är ju tält vi pratar om) och morgonen var fin, så det var en perfekt start för en topptur. Men väderprognosen tyvärr visar fortfarande att det blir mulet och möjligen dimma på toppen, så jag kände mig lite osäker. Jag skulle kunna gå lite senare, vädret ska bli bättre mot kvällen. Så jag kollade på receptionen, jag tänkte lämna ett färdmeddelande i varje fall men jag fick höra att de inte tar emot sådana, för de kan inte ha koll på alla människor. Vilket jag förstår fullt ut. Men de bekräftade att det kommer att bli en strid ström av människor på fjället så jag kommer aldrig att vara helt ensam. Jag pratade också med ett par som hade tält nära mig, de hade varit uppe i går och deras tur hade tagit 16 timmar, och de mötte vandrare som var på väg upp när de var på väg tillbaka. Och det lugnade ner mig, då visste jag att det blir bra också om jag behöver vänta några timmar i fall det är dimma på toppen. Jag har mat och vatten så det räcker!

Kitteldalen

De första 3 km är lätt vandring med bara lite stigning. Det finns en större bäck, men den har så lite vatten nu att jag lyckades att gå över torrskodda i mina mesh skor. Men jag såg en dam som tvekade en lång tid, klart någon som är ovan. Jag undrade lite hur det blir med henne när terrängen blir svår.

Och terrängen blir ju svår så fort man börjar stigningen längs Kittelbäcken. Det är grusigt, stenigt och ganska brant, en smak av det som komma skall. Tycker man att det är jobbigt att gå i Kitteldalen, borde man vända. Det blir bara grusigare, stenigare och brantare ju närmare toppen man kommer!

Här vänder leden upp genom Kitteldalen
Här vänder leden upp genom Kitteldalen

Det finns en bro över Kittelbäcken, men innan dess måste man vada ett par andra bäckar. En klarade jag torrskodda, men den andra blev för svår så jag helt enkelt gick genom. Jag skulle ändå ha en fikapaus här, så jag kunde låta skorna och strumporna torka lite. Men det är absolut inget problem med att gå i blöta skor, sidenstrumporna jag har är sköna när blöta också. Det är liksom idén med hela upplägget att gå i lätta mesh skor – var inte rädd för blöta fötter!

Kitteldalen med stigen till höger
Kitteldalen med stigen till höger
Stenig terräng i Kitteldalen med Kebnekaise i bakgrunden
Stenig terräng i Kitteldalen med Kebnekaise i bakgrunden
Stigningen till kammen mellan Duolbagorni och Vierranvárri. Sherpornas trappor syns till vänster.
Stigningen till kammen mellan Duolbagorni och Vierranvárri. Sherpornas trappor syns till vänster.
Vierranvárri

Den riktigt branta stigningen börjar efter Kittelbäcken. Sherpas från Nepal har byggt fina trappor över de värsta ställen, men det finns många höjdmeter kvar som man måste navigera över stora stenar. Men egentligen var det ingenting nytt för mig, det här är vanligt i fjällvärlden. Och jag tänkte på Storsylen och räknade ut att när jag når 1400 meters höjd, har jag Storsylen kvar (den turen hade en total stigning på dryg 1100 m). Och 1400 är ungefär höjden i dalen mellan Duolbagorni och Vierranvárri, så när jag kom upp dit, visste jag att det här kommer jag att fixa, jag har ju gjort Storsylen!

Stigen upp till Vierranvárri syns tydligt. Galet sandigt, grusigt och stenigt!
Stigen upp till Vierranvárri syns tydligt. Galet sandigt, grusigt och stenigt!

Stigen upp Vierranvárri är inte rolig kan jag säga. Den är mer grusig än stenig, och jag förstod att det kommer definitivt att bli mer jobbigt att gå utför än upp, för det där gruset rullar under foten riktigt elakt. Men uppför är det egentligen bara den branta stigningen som är utmaningen.

Under en av mina pusta-ut foto pauser pratade jag lite med en man som också var på väg upp. Det visade sig att det var hans fru som jag hade sett kämpa över bäcken och senare sätta sig uppgivet på en sten i Kitteldalen. Hon upplevde vandringen för svår och hade vänt, och mannen fortsatte på egen hand. Jag såg honom inte igen under turen så jag undrar om han kom upp? För det mesta var det så att man såg samma människor om och om igen. Ibland pausade jag och människorna gick förbi mig, och ibland pausade de och jag kom ikapp och förbi.

Lunch with a view
Lunch with a view
Det är faktiskt Kebnekaise. Ser inte så speciell ut, måste jag säga! Stigen ser ni till vänster.
Det är faktiskt Kebnekaise. Ser inte så speciell ut, måste jag säga! Stigen ser ni till vänster.
Kaffedalen

Vierranvárri är 1711 möh, men stigen går inte via toppen utan en bit nedanför. Trots det är det ändå 200 höjdmeter man förlorar när man går ner till Kaffedalen för att sedan börja bestigningen av själva Kebnekaise. Och det är här som den allra jobbigaste delen av turen är. Om du läser om den västra leden, ser du att alla varnar om hur påfrestande det kan vara att behöva gå upp och ner extra 200 meter. Men som jag upplevde det så var det inte alls höjdmeterna som var det jobbiga, utan det var terrängen. Det var bland det värsta jag sett. Grusigt och stenigt om vartannat, det krävde 100% koncentration att inte halka eller snubbla här.

Kaffedalen
Kaffedalen

Som en påminnelse om att sommaren har bara börjat häruppe, var Kaffedalen helt täckt med snö. I det här varma vädret är snön väldigt blöt, men fortfarande tillräckligt fast för att inte sjunka för mycket, så det var inget problem att gå över. Dock hade jag en nervös stund när jag gick över ett ställe där vattnet hade trängt genom snön, men jag använde en gammal beprövad metod: think happy thoughts. Och det funkade!

Lapplands högsta punkt – Kebnekaise 2101 möh

Stigningen på andra sidan var mer av det samma som utför Vierranvárri. Man har inte mycket tid att göra nåt annat än titta på var man sätter foten, så när jag plötsligt såg en gammal stuga torna upp framför mig, blev jag helt ställd. Det ska inte stå en byggnad här enligt kartan! Den gamla toppstugan är en bit längre till höger, och där kommer den östra leden upp för att sedan börja den sista stigningen mot toppen. Terrängen blir lättare och mindre brant, och ungefär vid 2000 möh blev det snö. Jag fick väldigt blöta fötter, men började inte frysa för jag var ju i ständig rörelse.

Stugan som jag inte visste fanns
Stugan som jag inte visste fanns
Låga moln över fjällvärlden
Jag var lite orolig för de låga molnen, men det blev bättre!

Jag träffade gruppen som hade tagit den östra leden, de var på väg ner nu. Dimman kom och gick på toppen, så de hade haft bara en delvis utsikt. Men då visste jag att det skulle funka för mig också, det är ingen tjock dimma i varje fall så det ska inte vara nån fara att vara där uppe. Men jag hade mer tur än så – dimman faktiskt lättade fort efter jag såg toppen för första gången! Vilken syn det var! Jösses vad glad jag blev, jag var så ivrig ta den sista biten nu för att kunna stå på Sveriges tak!

Kebnekaise sydtopp
Kebnekaise sydtopp

Jag lämnade min ryggsäck vid en stenhög nedanför toppen och tacklade den sista biten. Det var väldigt halt i den blöta snön och jag gled ner ett halvt steg med varje steg jag tog upp, men det är verkligen inte många meter man behöver gå nu. Och så stod jag där, på toppen av Kebnekaise, Lapplands och hela Sveriges högsta punkt!

Utsikt mot Sälka
Utsikt mot Sälka
Utsikt mot Storglaciären
Utsikt mot Storglaciären
Sveriges högsta punkt

Det är inte mycket plats på toppen. Kammen är väldigt smal och det knappt finns utrymme för två personer att stå bredvid. Jag blev rädd att jag nästan puttade ner en person när jag vände och min midjeväska råkade träffa någon… men det krävs nog lite mer än en midjeväska att rubba balansen på en stor kille! Trots att det är så brant vid sidorna så känner man sig inte särskilt orolig att halka ner. Snön är mjuk och fötterna sjunker så pass att man känner sig säker, så jag tog bilder i alla riktningar, och försökte att göra det så fort som möjligt för att ge plats åt andra som väntade på deras tur.

Utsikt mot nordväst med Rabots glaciär nederst
Utsikt mot nordväst med Rabots glaciär nederst
Kebnekaise nordtoppen till höger, det är tre personer på väg upp dit
Kebnekaise nordtoppen till höger, det är tre personer på väg upp dit

Det är många som väljer att glida ner på rumpan, men jag är inte den som tycker att det är kul att kana ner okontrollerad. Snön är trots allt kall och jag frös om fingrarna så fort jag stoppade in dem i snön för att ge mig stabilitet. Så jag gick ner, hämtade ryggsäcken och började den långa vandringen tillbaka till fjällstationen. Jag stannade för att blicka mot toppen en sista gång, och mer än så fick jag inte njuta av att ha besökt Sveriges högsta punkt. Terrängen kräver att du ger den all din uppmärksamhet, så nu koncentrerade jag mig på mitt nästa steg bara. Ner till Kaffedalen, upp till Vierranvárri. Kliv kliv överlev.

Den nya toppstugan sett från toppen
Den nya toppstugan sett från toppen. Det är mycket folk häruppe!
Sista blick mot toppen
Sista blick mot toppen

Det som jag tidigare sade om att se samma personer genom hela turen. Det var en kille som jag hade sett redan i Kitteldalen, han såg ut att ha det lite jobbigt. Jag pratade med honom strax innan toppen och det visade sig att det var hans första fjällvandring! Jag antar att han kom till toppen men jag såg honom inte på väg ner igen. Undrar hur det gick för honom också.

Utsikten börjar bli bättre när molnen lyfter
Utsikten börjar bli bättre när molnen lyfter
Fin kväll

Väderprognosen hade rätt, vädret blev bättre mot kvällen. Så nu fick jag en lite bättre utsikt mot fjällvärlden runt omkring, och visst är det fantastiskt. Jag konstaterade att fjällen är inte bara större och brantare häruppe, utan också mer tätt inpå varandra. Eller kanske ser de ut att vara tätare för att de är större?

Upp mot Vierranvárri igen
Upp mot Vierranvárri igen

Jag hade hyfsat bra med krafter kvar, men knäna fick ta ordentligt med stryk på väg ner. Det skulle ha varit skönt att spara knäna lite genom att kana ner på snön till Kitteldalen, men som vanligt… det är väldigt brant och jag har aldrig gillat att åka utför. Jag gör ju inte det med skidor heller! Så jag var tålmodig och kämpade mig över stenarna igen tills jag kom till de fina trapporna där det blev lätt.

Vy mellan Duolbagorni och Sinnicohkka
Vy mellan Duolbagorni och Sinnicohkka
Vy mot öst med Duolbagorni till höger
Vy mot öst från Vierranvárris sluttning med Duolbagorni till höger

Det konstiga är att jag hade glömt hur leden var i Kitteldalen. Det var vissa ställen som jag mindes inte alls, som om att jag aldrig varit där. Tydligen är närminnet kort här, det är så mycket terräng man måste handskas med att detaljerna från de första kilometerna hade raderats!

De sista lätta biten gick fort. Jag hade så pass mycket energi kvar att jag bara matade på och gick om många andra. Bäcken som jag klarade torrskodda i morse hade mer vatten nu och jag brydde mig inte ens att försöka att hitta en väg över, utan gick rakt genom. Spelade ingen roll. Jag var så nära till fjällstationen nu! När jag äntligen nådde tältet, höjde jag mina armar i en segergest. Vilken lycka! Och senare när jag träffade tjejerna igen, fick jag den high five jag hade saknat på toppen. För väl ska man göra en high five när man står på Sveriges högsta punkt?

Giebmegáisi - Kebnekaise
Giebmegáisi – Kebnekaise

Turen tog mig nästan exakt 12 timmar. Om du kollar beskrivningen på den västra leden på fjällstationens informationstavla, ser du att den uppskattade tiden ges som 12 timmar. Jag hade räknat med att det skulle ta mig 14 timmar – jag har tydligen underskattat mig själv!

Efter en välförtjänt kall dricka gick jag till servicehuset för att äta middag och duscha. Det är skönt att veta att jag har ingen bråttom på morgonen, jag ska äta en bra frukost på fjällstationen för att sedan ta 14:15 båten över Láddjujávri. Sweet!

Nu har jag klarat mig genom Kitteldalen och bara den enkla transportsträckan till fjällstationen finns kvar!
Nu har jag klarat mig genom Kitteldalen och bara den enkla transportsträckan till fjällstationen finns kvar!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen