46 av 60 toppar
Jag gjorde en topptur i början av juni som jag inte skrev om. Det var nämligen lite pinsamt – det var den första gången jag hade fel om en fjälltopp! Jag trodde att jag hade bestigit Gruvsjöklumpen men när jag kom hem, upptäckte jag att det faktiskt var Kvitmannen (som inte hör till 60 toppar) och Gruvsjöklumpen låg 2 km norrut. Pinsamt.
Gör om, gör rätt
Jag var i behov av en lättare topptur så jag passade på att göra Gruvsjöklumpen idag. På riktigt. Jag hade varit så less på mig själv efter besöket på Kvitmannen att jag svor att jag skulle göra Gruvsjöklumpen sist av alla, men tiden läker alla sår. Jag var inte glad att göra samma vandring igen, men med det sagt, stigen till Kvitmannen är inte så tokig. Man följer en trevlig fjällrygg, det går lite upp och ner hela tiden men det finns inga svårigheter.
Jag skulle inte ha behövt besöka toppen av Kvitmannen nu, men det är verkligen inte många höjdmeter att ta och jag visste att det fanns en geocache på toppen och jag ville logga den. Jag hade glömt att kolla det förra gången, och hade jag gjort det så skulle det ha varit uppenbart att jag hade fel om toppen. Ett annat tips om att det var fel var att det finns en toppbok, jag såg lådan förra gången förstås men det var en plastlåda på ett snöre, och snöret var raklång i den hårda vinden. Så jag hade inte öppnat lådan för att jag var rädd för att innehållet skulle flyga iväg. Och en tredje sak som skulle ha hintat om vilken topp det var… att helt enkelt kolla kartan på mobilen. Men här fick jag betala priset för att ha blivit så blasé att jag inte tyckte det var nån mening med att kolla, för jag var så säker. Det är slut med det kan jag säga – numera dubbelkollar jag varje gång!
Gruvsjöklumpen 1023 möh
Efter Kvitmannen blev det lite mer upp och ner igen för att komma över några åsar innan man nådde toppen av Gruvsjöklumpen. Toppröset är betydligt mindre än på Kvitmannen, bara några stenar och en lång pinne. Men det var en intressant topp tyckte jag, det var några runda klippor som man faktiskt inte ser så ofta här i trakten, och så var det stenar strödda överallt. Jag menar inte att det är ovanligt med stenar, tvärtom, men dessa var lite annorlunda. Som om en jätte hade kastat en näve spelkulor över klipporna. Så det bara går att bevisa att varje fjäll har sin egen karaktär!
