41 av 60 toppar
Storvigeln på svenska, Storviglen på norska. Oavsett hur du vill kalla toppen så är det ett mäktigt fjäll som tornar sig vid gränsen mellan Norge och Sverige. Vigelmassivet har flera toppar faktiskt, varav den högsta är just Storvigeln. Utöver den så finns det fyra andra toppar i massivet som hör till 60 toppar. Och alla fem är mellan 1342 och 1561 möh!
En av Funäsfjällens Guldturer tar dig till foten av Storvigeln. Där har du möjlighet att vända tillbaka eller fortsätta till toppen. Guldturen går runt sjön Bolagen, vilket gör turen lite onödigt lång tyckte jag. Så jag hade spanat en genväg, vilket faktiskt är den kortaste möjliga sträckan från Svansjökläppens parkering till toppen av Storvigeln. Det är faktiskt nästan rakt västerut hela tiden och de enda svårigheterna är ett vad över en liten å (som var lätt idag efter en lång torr period), och den väldigt steniga marken nära toppen. Men det är lättare att gå på stora stadiga stenar än på små rörliga, så egentligen var det inte det svåraste jag gjort. Särskilt när det inte alls var brant, Storvigeln har en snäll profil.
Det som inte får hända
När vi nästan hade toppen i sikte, stannade vi för ett fika för att samla lite krafter till sista 150 höjdmeterna. Den sista stigningen gick fort efter det, och jag var överlycklig när jag satte min hand på toppröset. I tre år har jag väntat på detta! Efter vi skrivit våra signaturer i toppboken, skulle jag ta ut kameran för att knäppa några kort. Och då upptäckte jag det. Det otänkbara. Det som absolut inte får hända en fotograf. Jag hade glömt kameran vid fikastället!
Visserligen hade det ju kunnat gå mycket värre. Att jag hade snubblat och slagit skallen. Eller halkat och brutit ett ben. Men utöver personliga skador så är det värsta som kan hända att man glömmer viktig utrustning. Som för en fotograf är förstås kameran! Vi gjorde ett ärligt försök att hitta kameran men det var helt hopplöst. Jag hade ställt kameran mellan två stenar, så jag kunde ha stått två meter från den och inte sett den. Dessutom hade jag ett silverfärgat objektiv på kameran, och grå och svart råkar ju vara precis de färger som hela landskapet består av. Det är en stor stenöken, och våra fötter hade inte lämnat ett enda spår efter sig när vi tog oss upp! En timme försökte vi, men still slut fick jag acceptera förlusten.
Farväl
När vi närmade oss Svansjökläppen, blickade jag ut mot Storvigeln. Ett regnmoln hade bildats ovanför toppen, vilket effektivt släckte det sista hoppet jag hade att återförenas med kameran. Även om jag skulle försöka hitta samma väg upp igen, så skulle ju kameran vara skadad ändå.
Så nu har jag anmält kameran som försvunnen och jag hoppas på att min hemförsäkring täcker den. Jag står ju inte helt utan kamera trots förlusten, jag har min gamla Sony A7 kvar. Men den lilla A6300 med ett superzoom objektiv skulle ju vara min vandringskompis genom hela sommaren, så det svider!
Jag har fortfarande svårt att glädjas åt prestationen att ha bestigit Storvigeln. Jag kan inte se fjället utan att tänka på min stackars lilla kamera som ligger där ensam i den hårda miljön. Men det här blir säkert en sådan sak som man skrattar åt när man delar historier andra vandrare och fotografer. Men just nu – jag fattar inte att jag kunde göra det. Första gång för allting!
