39 av 60 toppar i Funäsfjällen
I många år har jag betat av fjäll som hör till Funäsfjällens ”60 toppar” (över 1000 meter). Jag besteg några toppar innan jag visste om 60 toppar, men de räknas så klart. Fast jag har varit på dessa nybörjartoppar många gånger sedan dess…
I och med att antalet toppar på min lista ökar, blir det lite mer svårt också. Jag har ju gjort alla ”lätta” toppar först. Men så finns det några lite enklare fjäll som jag av någon anledning inte gjort redan, och idag var det dags att göra två på en och samma tur – Storvålen och Fiskbäckvålen i Tännäs.
Storvålsvallen
Jag lämnade bilen i Urgnäset och tog bron över Urgan. På kartan finns det markering för en stig, men de första hundra metrarna är faktiskt skogsbilväg som leder till ett kalhygge. Efter det tar man stigen till Storvålsvallen, det är en bra stig men brant genom granskogen. Inte så roligt under myggsäsongen, som redan börjat tack vare den rekordvarma våren!
Jag hade väntat mig att se några gamla lador och en liten stuga vid Storvålsvallen, så överraskningen var stor när jag såg att det faktiskt fanns ett ”riktigt” hus där. Det finns ett staket runt vallen med stegar att ta sig över, det är bara att gå förbi huset och ta lite till vänster så kommer man till stegen där stigen fortsätter vidare upp till fjället. Stigen är omarkerad men ganska lätt att följa, det finns några blöta ställen men inga större problem. Ett par gånger tappade jag bort stigen men om man bara fortsätter att gå i samma riktning så hittar man den igen. Och även om man inte hittar stigen, är det bara att gå upp – det spelar inte så stor roll var man kommer upp till kalfjället!
Storvålen
Storvålen är ett stort fjäll. Inte så högt (1123 möh), men det är nästan 3 km att gå från det att man kommer upp till kalfjället, till toppen. Men det är hela tiden väldigt lättgånget och utsikten är det förstås ingenting att klaga på! Stigen försvann på kalfjället men det är inget problem, det gäller bara att gå västerut och se till att hålla höjden.
Det finns ett stort stenröse på toppen, där man också upptäcker att fjället har en helt annan profil på den västra sidan. Jag satt ner för fika ovanför den branta kanten mot väst, och blickade ut över Fiskbäckvålen som var mitt nästa mål. Jag såg också ett regnväder bakom det massiva Brattriet, men räknade med att regnet skulle flytta sig söderut och inte besvära mig.
Efter fikat och energipåfyllningen, följde jag kammen nord-väst för att komma till dalen mellan Storvålen och Fiskbäckvålen. Den är precis vid trädgränsen så det finns inte så många höjdmeter att ta till nästa topp.
Fiskbäckvålen
Min andra topp för dagen är klämt mellan det stora Brattriet och Storvålen. Det är lätt att gå, inga svåra partier att ta sig över, men det är inte många som tar sig upp hit. Stenröset bestod av en sten som lagts på en annan sten. Jag bidrog ingenting, det gör jag aldrig. Jag förstår att det ska finnas ett röse på toppen, men jag giller inte det när folk börjar bygga egna stenhögar runt omkring. Bara kolla toppen av Funäsdalsberget så förstår du vad jag menar. Hursomhelst, när jag stod där och kollade utsikten, såg jag att det regnade bakom Rödfjället. Det blåste därifrån, så nu visste jag att jag skulle inte slippa att bli blöt. Jag skulle gärna ha suttit ner för en stund, men inte i regnet, så jag började gå tillbaka på en gång. Jag hade inte hunnit långt innan de första dropparna nådde mig, och var blöt när jag hade kommit tillbaka till dalen. Men dagen var varm, jag hade bra kläder på mig, och regnet var bara en skur.
Vägval tillbaka
Jag bestämde att hålla ungefär 1000 m höjd runt norra sidan av Storvålen, i stället för att gå upp och följa ryggen tillbaka. Ungefär halvvägs började jag att ångra beslutet för det var inte alls lika lätt att gå som på toppen, så då tog jag höjd igen trots trötta ben. Men jag hade tydligen inte lärt mig nånting. I stället för att nu följa ryggen så gick jag ner på andra sidan när jag faktiskt hittade en stig igen! Så då började jag runda fjället på den södra sidan, och fick snart ångra det beslutet också. Det var snårigt och brant och stenigt och blött om vartannat och jag blev mer och mer arg på mig själv för varje steg. Mina genvägar brukar sällan att fungera, att jag ens försöker numera är bara tröttsamt. I fjällvärlden är den kortaste vägen inte den lättaste alla gånger!
När jag äntligen kom tillbaka till stigen genom skogen, ville jag bara ta mig ner så fort som möjligt. Jag var lite trött, men det var inte problemet. Problemet var myggorna som var efter mitt blod, samt att jag var rejält irriterad på mig själv efter mina dumma vägval. Då kan jag helt enkelt inte ta det lugnt utan vill bara att det tar slut snart. Så jag gasade på så mycket jag vågade utför och jublade lite för varje landmärke jag passerade. Storvålsvallen, den lilla bänken vid stigen i skogen, skylten om myskoxarna, vändplatsen för skogsbilvägen, bron… och äntligen, min bil!
Min GPS visade 18 km, som tog mig 6 timmar att avverka (plus pauserna). 3 km per timme i snitt, vilket är faktiskt ganska bra hastiget för mig när jag går upp och ner. Det hjäpte säkert mycket att jag halvsprang genom skogen på vägen ner!
