Det här att högkänsligheten (HSP) målas upp som någon slags superkraft gör mig förbannad. Jag upplever HSP nästan bara som en belastning, i många olika sammanhang. Jag skulle kunna skriva en lång lista på HSP-drag som jag inte gillar, men idag nöjer jag mig med att klaga om bara en sak. Och det är detta om att vara på tok för medveten om alla saker som kan gå fel. När man väl har fått farosignalen i huvudet, är det nästan omöjligt att stänga ner den! Och hur ska man då kunna njuta av nånting när hela kroppen skriker, fly, gå härifrån, run Forrest run!
Den (o)farliga Rödsjövålen-turen
Jag tar Backvallsvägen som exempel. I fjol cyklade jag till Östvallen, för att sedan vandra upp till Rödsjövålen. Plötsligt hörde jag nånting prassla väldigt högt intill vägen. Jag såg ingenting, men sånt ljud orsakas inte av små djur. Förmodligen var det en ren, kan också ha varit rådjur eller älg. Men i mitt högkänsliga huvud blev det förstås worst case scenario, vilket var att det var en björn. Jag såg ingenting, bara hörde, och kroppen reagerade med flykt- och kamprespons och adrenalinet flödade fritt. Det i sin tur gjorde att jag överansträngde mig när jag cyklade de branta uppförsbackarna till Östvallen, mitt hjärta rusade iväg vilket fick mig att tro att jag hade nåt fel med hjärtat (jag hade pulsklocka på mig och jag har aldrig haft högre puls än då), och till råga på allt jagades jag av en miljon mygg som alltid för mig att surna till. Och så om det inte räckte, så var jag lite osäker på vilket håll jag borde gå, då stigen försvann flera gånger.
Räknas en för livlig fantasi som superkraft?
Så tro mig, den där Rödsjövålen-turen var inte den skönaste. Den är faktiskt en av de sämsta turerna jag gjort, ett år senare mår jag fortfarande illa när jag tänker på den. Men samtidigt, det hände ju egentligen ingenting speciellt på turen. Jag bara hörde ett ljud, orsakat säkert av ett helt ofarligt djur. Det var ingenting fel med hjärtat. Jag gick inte vilse. Och mygg finns det ju överallt varje sommar. Det enda som gick fel är MITT J***A DUMMA HSP-HJÄRNA SOM GICK PÅ HÖGVARV!
Så idag var jag tillbaka på Backvallsvägen för första gången sedan Rödsjövålen-turen. Jag fick verkligen tvinga mig att göra det, flykt- och kamprespons var på gång innan jag ens öppnade dörren. Jag var nästan lite lättat när jag hade cyklat förbi det där stället där jag hörde ljudet i fjol, hur dumt är det? Vad är oddsen att nåt likadant skulle hända nu?
Flockdjur
Och så plötsligt hörde jag nåt vråla i närheten. Jösses vilken adrenalin-rush, jag trodde jag skulle få hjärtattack. Men så fortsatte ljudet och jag förstod att det var en helikopter. Det var en lättnad förstås, men kroppen hade redan reagerat och jag faktiskt skakade så att jag nästan fick stanna för att låta adrenalinet rinna av.
Kort därefter hörde jag ett annat ljud, men nu var det bekant från början – en bil. Och ni tror inte hur glad jag blev! Nu var det ju ingen fara, jag var inte ensam längre! Vilken skillnad det gör att ha en annan människa nära, även om det bara är en okänd person som kör förbi. Snacka om att vara ett flockdjur.
Men så försvann bilen och jag var ensam igen.
Jag cyklade till Backvallen som planerat, jag letade efter brunkullan som planerat (hittade inte), jag fikade som planerat. Minus njutning på allt. Jag cyklade tillbaka och slappnade av först när jag nådde vägbommen. Men då var jag ju nästan hemma.
Jag hatar att jag måste kämpa med mig själv varje gång jag går ut på tur. Jag verkligen hatar HSP. Vad är det för en superkraft om den förstör mitt liv?
