Helg i Funäsdalen

Tidigare i vinter pratade jag med en kompis om att göra Sonfjället i mars. Vädret blev ju som det blev och vecka efter vecka sköt vi upp toppturen och tills sist efter att jag gjorde Ottfjället tyckte jag att nu får det räcka med skidåkning för min del, det är alldeles för isigt. Men något äventyr måste jag få till och det skulle vara kul att träffas i varje fall, då bestämde jag att åka till Funäsdalen, övernatta i bilen (det är ju nästan 29 mil dit, inte vill man göra det som en dagstur) och så göra någon tur oavsett väder.

Funäsdalsberget

Så i lördags åkte jag då till Funäsdalen, hade faktiskt inga planer alls för dagen utöver att fika med vänner. Men på kvällen sade väderprognosen att det skulle bli klart, då ville jag göra det bästa av det. Först åkte jag till Mittådalsvägens utsiktspunkt för att kolla läget, det fanns gott om snö men annars fanns det ingenting annat att hämta än en smutsig bil. Det syns väldigt tydligt vilka bilar som åkt grusvägar nu…

Då bestämde jag att gå upp randoleden på Funäsdalsberget. Den vanliga vägen upp kan man inte ta nu, området är förbjudet för alla utanför anläggningens öppettider. Randoleden går tyvärr en kort sträcka längs liftgatan så jag fick hitta alternativa vägar. Det finns en anledning att randoleden går bitvis på liftgatan, det är för brant annars.

Så jag klättrade, jag balanserade, jag kröp på alla fyra, jag vadade i djup blötsnö. Det var märkligt, jag kunde sjunka halvvägs till låren samtidigt som det var barmark en meter framför mig. Svetten rann på pannan och ryggen och vantarna hade jag tagit av för länge sedan, även om det inte var optimalt att krypa på snön med bara händer. Jag fastnade men kunde lösa det. Jag ramlade men kunde rädda mig. Det var kämpigt på alla sätt och vis och värst av allt, det var dumt. I bakhuvudet hade jag en röst som sade att det inte var klokt vad jag höll på med men jag fortsatte envist, upp ska jag!

Visst mått av envishet är bra när man håller på med fjällturer. Men när envisheten rinner över och man tappar förnuftet, finns bara idioti kvar. Så envis får jag aldrig bli att jag fortsätter till vilket pris som helst och nu känns det som att jag gick över gränsen. Jag klarade mig, visst, men kan jag göra det varje gång?

Efter den här kraftprövningen som var Funäsdalsberget var kroppen helt slut. Jag har alltså gjort Funäsdalsberget en miljon (typ) gånger på alla möjliga sätt, men aldrig, aldrig har det varit i närheten så här jobbigt. Inte ens när jag gjorde via ferratan. Eller “cyklade” (=gick med cykeln).

Ånnfjället på kvällen
Ånnfjället på kvällen. Toppen är i moln.

Natten

Jag ställde bilen på en lugn plats för att göra natt. Problemet var att jag var så himla upp i varv att jag inte kunde somna. Jag kände mig inte alls trött och när jag till slut somnade så vaknade jag titt som tätt eftersom det gjorde ont i höften och jag måste byta sida. Då tog det tid innan jag somnade om, för varje gång jag bytte sida kändes det som att någon kroppsdel hamnade utanför den smala madrassen och det var kallt då.

Klockan 6 gav jag upp på sömnen men ville inte kliva upp. Det var kallt utanför täcket. Nej, denna var sista gången jag sover i bilen i minusgrader. På sommaren funkar det jättebra och jag har till och med tyckt att det är mysigt, men nu var det bara elände. I och med denna upplevelse kan jag också slå fast att jag aldrig kommer att vintertälta. Jag är på tok för bekväm av mig för detta!

När jag beredde min frukost-Huel upptäckte jag dessutom att jag gjort ett fel när jag uppskattat hur mycket pulver jag hade kvar i burken. Jag hade tänkt att ha Huel med mig på turen för lunch, men nu var det slut med det efter frukosten. Och för tidigt var det för att någon butik skulle ha öppnat än. Så jag skulle behöva överleva med snacks, plus då en hembakad ostmacka som min kompis lovat bjuda mig på.

Långbrottstugan

Jag hämtade kompisen och vi åkte till Fjällnäs. Jag kände mig slö, kvällens tuffa klättring och den dåliga natten hade definitivt satt sina spår i kroppen (och hjärnan). I den första uppförsbacken upptäckte jag dessutom att armarna var helt slut. Jag har många gånger konstaterat att jag har dålig överkroppsstyrka och det fick jag bevis på nu, armarna hade gjort sitt i klättringen och de ville de inte längre vara med. Okej då… skidåkningen handlar mest om ben i varje fall.

Vädermässigt skulle det inte bli någon höjdare. Mulet och blåsigt med risk för snöblandat regn på eftermiddagen. I början var det ganska behagligt dock, visserligen mulet men det hade inte börjat blåsa än. Men… jag kände mig så himla trött och jag tror jag led av ett energiunderskott, jag hade inte ätit mycket i går kväll efter turen då jag inte kände mig hungrig trots allt. Apex säger att jag lyckades göra av med 1400 (!) kcal under kvällens tur. Och jag ersatte kanske 400 av dem. När vi nu då kom till ett vindskydd redan efter 3 km, bad jag om fikastopp för jag måste fylla på depåerna, annars är jag riktigt illa ute. Jag drack en kopp kaffe, lite vatten, och bäst av all – åt en stor ostmacka. Och den ostmackan gjorde skillnad lovar jag! Jag kände mig som en ny människa efter det, det var verkligen en helt annan känsla i kroppen när vi fortsatte färden!

fjällbjörk
Det var ganska jämngrått i början. Bilden är en färgbild…
Storvigeln här som lyser vitt
Sikten var bra dock, det var endast fjällen i norr som var i moln, allt annat kunde vi beundra. Som Storvigeln här som lyser vitt som vanligt. När jag såg det där lilla molnen, var jag säker på att det skulle växa sig stort inom kort.

Vi följde skoterleden väster från Skenörsfjället för att sedan svänga upp mot Långbrottstugan. Jag hade för mig att det var 8 km dit från Fjällnäs, men när vi kom upp på en höjd och jag såg landskapet framför oss, började jag ha onda aningar och kollade kartan. Och visst, det var inte 8 km. Det var 10, dvs. 4 km kvar. Aj då. Men det var bara att knata på, inte skulle vi vända tillbaka nu.

Den gamla stugan som jag hade besökt för några år sedan var så översnöad att det inte gick att sitta inne, men som tur var så hade rastskyddet blivit ledigt under tiden som vi kollade stugan så vi kunde ändå fika i skydd.

jag
Fortfarande grått men det skulle vända snart. (c) Kristina H. Svensson.

När vi började åka tillbaka var vinden ett faktum, men något oväder var det egentligen inte. Tvärtom, molnen började spricka upp och plötsligt var det solsken. Inte bara en kort solglimt, utan riktigt solsken med blå himmel och allt. Runt omkring oss var det dock moln och ibland såg det ut som att vår osannolika tur med vädret skulle ta slut, men i stället fick vi fiska solskydd från väskan och smeta på ansiktet. Jag ångrade att jag inte hade tagit solglasögon med på turen “eftersom det kommer att vara mulet hela tiden”. Inte en enda väderprognos som vi kollade sade någonting om solsken!

Vinterleden
Nu är solen framme, men i bakgrunden syns Storvigeln knappt. Nu var jag säker på att solskenet var bara på kort besök. Och om ni tittar noga så syns det hur det blåser på Bolagskammen.
Fjällbjörk
Men ingen fara, vi åkte under blå himmel. Samma björk som i början.
Fantastiskt hur ljuset skiftar
Fantastiskt hur ljuset skiftar. Sol på oss, mulet på Bolagskammen och på Storvigeln… jag fattar inte ens vad det är för ljus?

Det var motvind hela vägen tillbaka så det var riktigt skönt att vara tillbaka i skogen och på skidspåret. Det var på gränsen alltså, så mycket mer hade jag inte kvar i kroppen. Jag hade ätit alla snacks jag hade med mig till sista nöten, vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt utan den där ostmackan. En livräddare alltså!

Att säga att jag var hungrig är en understatement, jag köpte hämtmat i byn och började den långa resan hem. Det utlovade dåliga vädret hände till slut när jag korsade Indalsälven. På södra sidan av bron vad det +5 grader och bra väder att åka bil. På norra sidan av bron hade temperaturen sjunkit till -1 grad och det yrde blötsnö i luften, sikten blev så dålig att jag var tvungen att sakta ner. Glad att vi slapp detta väder ute på fjället!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top