Välliste

Jag är så himla sugen på en topptur att inte ens mulet väder och dimma kunde stoppa mig. Upp ska jag!

Just med tanke på vädret så valde jag Välliste, det går en rösad led ända till toppen så även med begränsad sikt skulle jag kunna känna mig lugn. Jag valde dessutom att göra turen på snöskor, då de egentligen är på alla sätt bättre än skidor utom på två punkter: bärighet och glid. Bärighet skulle inte vara ett problem på denna tur då jag mest skulle följa spåret och glid var någonting jag absolut inte ville ha denna gång. För det första så visste jag inte hur det var med snöförhållandena däruppe och för det andra så skulle det bli rätt så besvärligt att glida utför från toppen när det inte finns någon kontrast så du inte ser om det är puder eller is du åker på eller hur mycket det lutar och åt vilket håll. Sånt är ingenting för mig.

Dimma och frost

Det var nästan fullt på parkeringen, jag hittade en ledig plats längst borta. Men så fort jag började gå uppåt var jag helt ensam, folket höll sig till liftarna. Folket hade tyvärr inte hållit sig till pisterna, så jag såg spår precis överallt i skogen. Det var annars väldigt vackert med frost på träden och så den här dimman som skapade en härlig stämning.

Det är dimma
Det är dimma när jag tittar mot norr, men ljuset börjar bryta fram

Det tog inte lång tid innan jag lämnade skogen bakom mig och då blev stämningen ännu bättre. Det var helt enkelt magiskt vackert med den begränsade sikten, men så hände någonting som slog andan ur mig – solsken! Plötsligt kunde jag ana fjällen framför mig, dimman rörde sig mycket så det gällde att vara på hugget med kameran. Ena stunden såg jag Skalknippen, sedan var den borta igen. Alltså det var så otippat och så vackert att det inte går att fatta om man inte ser det själv, bilderna gör det inte rättvisa!

Och plötsligt visar sig fjällsluttningen
Och plötsligt visar sig fjällsluttningen framför mig, det är Skalknippens södra brant
den västra sidan av Välliste-massivet
Dimman skingrar sig ännu mer, nu ser jag även den västra sidan av Välliste-massivet
Men i norr var dimman kvar
Men i norr var dimman kvar
Skalknippen
För en kort stund var hela Skalknippen synlig
Några trevliga fjällbjörkar
Några trevliga fjällbjörkar
fjällbjörkar med Skalknippen i bakgrunden
Samma fjällbjörkar med Skalknippen i bakgrunden
Fjällbjörkar i motljus
Fjällbjörkar i motljus
fjällbjörkar och dimma
Mer fjällbjörkar… och dimma

Välliste

Trots att jag nu stundtals hade solsken så ville Välliste-toppen inte släppa sitt moln, så jag var snart inne i ännu tjockare dimma när jag började den sista stigningen. Tanken var ju att följa den rösade leden, men det visade sig inte alls vara lika lätt som jag trodde – ibland tappade jag bort kryssen helt! Lite kunde jag ana något gammalt skoterspår dock så jag höll mig till det tills det nästa krysset uppenbarade sig. Och så var jag på toppen, det var en väldigt kort stigning faktiskt.

ledkrysset täckt med snö
Därför kunde jag inte se ledkrysset. Det var täckt med snö! Och så här bra syntes den inte i verkligheten, jag trollade lite i Lightroom för att få fram några detaljer.
Samma ledkryss från andra sidan
Samma ledkryss från andra sidan. Det går precis att ana nästa kryss bakom. Mina snöskorspår till vänster.
Vällistes toppröse och  toppstuga
Vällistes toppröse och toppstuga

Jag passade på att ha en kort fikapaus i toppstugan och när jag började gå tillbaka så hade sikten blivit bättre. Molnen hade höjt sig men inte försvunnit och nu hade molntäcket dessutom blivit lite tjockare och något mer solsken fick jag inte. Men i söder såg jag hur molnen började lyfta ovanför Anarisfjällen, till och med Stor-Anahögens topp var synlig när jag var tillbaka till bilen. Det fick mig att längta efter soliga dagar när man kan stå på en utsiktsplats och se vita fjäll resa sig vart man än tittar med vacker blå himmel och varm solsken. Den femte årstiden!

Nu är det bara mulet
Nu är det bara mulet. Men lite ljus verkar det vara på Platån (till vänster).

På kvällen plingade det i mobilen, var en chans för norrsken. Jag kunde inte slita mig från Melodifestivalen (årets höjdpunkt ju, efter Eurovision Song Contest!) men direkt efter att vinnaren utropades gick jag ut igen. Jag släpade utrustningen upp till Platåkåtan men kammade noll i fråga om norrsken, men kvällspromenaden var inte helt en förlust – jag var väldigt nöjd när jag upptäckte att kroppen inte klagade efter att jag på eftermiddagen gjort en topptur. Jag verkar ha fått tillbaka konditionen som jag tappade bort i slutet av 2020! Men i morgon tar jag det lugnt, prognosen lovar mulet väder igen och inte ska det spricka upp på nytt som det gjorde idag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top