Upp

Väderprognosen visade inte något höjdarväder men på förmiddagen kom solen ut trots allt, då tänkte jag att jag kan väl göra en liten tur till Kläpphögarna innan solen säkert försvinner igen. Jag passade på att testa om pjäxorna har formats om nu när jag använt dem i över två månader så att jag slipper tejpa fötterna varje gång jag åker, gör ingenting om det skaver nu då det är lätt att vända hem om det börjar göra ont.

Jag gick ett par hundra meter, såg hur det var strålande solsken och blå himmel i Vålådalen. Jag vände på klacken, hämtade bilnyckeln och kastade grejerna och mig själv i bilen och åkte till Vålådalen. Det där stora, vita landskapet och blå himmel som jag drömde om igår, det skulle hända redan idag!

Men jag hade väderprognosen i bakhuvudet hela tiden och molnen i norr var en ständig påminnelse om att solen skulle kunna försvinna när som helst. Så jag ville komma upp till en utsiktsplats så fort som möjligt. Jag hade ingen koll på spåren i Vålådalen (detta var ju väldigt oplanerat, normalt lusläser jag kartorna innan en tur) så jag valde den första bästa med en vag minnesbild i huvudet att jag så småningom skulle komma till den lilla vägen upp mot Kläppen som på vintertiden är ett skidspår. Och visst, efter några hundra meter svängde spåret åt rätt håll. Upp!

Det var varmt i solen och svetten rann på ryggen. Men inte hade jag tid för att ta av jackan, solen kan försvinna när som helst. Upp upp upp.

Aj aj. Pjäxorna skaver. Just det, jag hade ju inte tejpat fötterna. Ingenting att göra åt saken nu, upp upp upp.

Hur lång är den här backen egentligen?! Det är ju bara granskog hela tiden. Upp upp upp.

Nu rinner svetten i ögonen så det svider. Måste stanna för att torka pannan. Upp upp upp.

Nu äntligen kom jag ut från skogen! Men vad är detta – det finns ju granar överallt vid trädgränsen också! Måste komma högre upp.

Oj nu finns det en häftig ravin med en snödriva. Kan ta en snabb bild här. Men annars är det trädtoppar som sticker in i bilden hela tiden, vad är detta jävelskap!? Upp upp upp.

Hängdrivan
Hängdrivan

Och så till slut stod jag på den lilla höjden och hade den magiska utsikten jag drömt om. Blå himmel, vita fjälltoppar. Helt makalöst vackert alltså!

Det skulle ha satt bra med fika nu, men det hade jag ju inte med mig heller då jag åkte iväg i all hast. Jag knaprade på salta nötter och drack vatten, konstaterade att vattnet inte räcker till för att ersätta all vätska jag förlorat och stoppade in lite snö i flaskan. En extra klunk får jag i varje fall.

Utsikten mot Stensdalen
Utsikten mot Stensdalen, det stora vita i skogen är Nulltjärnarna
Fina moln över Lill-Stensdalsfjället och Sylarna
Fina moln över Lill-Stensdalsfjället och Sylarna i bakgrunden
Trondfjällen och Gråsjöfjället
Trondfjällen och Gråsjöfjället. Dalen mellan dem leder till Storådörren.
Moln över Ottfjället
Moln över Ottfjället
Moln börjar bildas över Bunnerfjällen
Moln börjar bildas över Stor-Stensdalsfjället och Bunnerfjällen
Lunndörrsfjällen
Lunndörrsfjällen

Jag stod kvar länge för att njuta av utsikten men det här väderomslaget som de tunna slöjmolnen skvallrade om var nära nu. När solen gick bakom en strimma av lite tjockare moln, blev det dags att glida ned. Nu när fötterna hade fått lite vila så kände jag hur mycket pjäxorna skavde, jag började åka väldigt stelt liksom det skulle skydda hälen. Märkligt hur svårt det är att tvinga kroppen röra sig normalt när man har ont någonstans.

Men jag ville ju inte åka ner samma tråkiga backe som jag tog upp så jag chansade med ett av spåren som gick kors och tvärs häruppe. Och det var verkligen en chansning, jag hade ju som sagt ingen koll alls. Och visst svängde spåret åt fel håll ganska fort, ok åka tillbaka då och ta nästa spår… och nu verkade det gå åt rätt håll. Jag kom till en ny korsning, valde ett spår, det gick utför, fint, nu måste det vara rätt! Tills det inte var det. Spåret svängde åt fel håll. Jahapp, då får jag åka tillbaka (i uppförsbacken med värkande fötter). Tillbaka i korsningen valde jag vinterleden i stället för spåret och det gick åt rätt håll. Tills jag kom till toppen av skidliften och såg den branta pisten. Inte en chans att jag klarar av backen! Så det var bara att vända. Nu hade jag fått jag nog av alla dessa omvägar och åkte tillbaka till den tråkiga backen. Inga mer chansningar.

Kan inte skryta med att jag var särskilt pigg i slutet. Vad sade jag igår? Att jag skulle ta det lugnt idag… ha ha ha. Nej, blå himmel och vita fjäll kan jag inte motstå. Då ska man upp, kosta vad det kosta vill!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top