Sylarna i molnen

En solig dag! Jag kom på att jag aldrig har sett Sylarna i vinterskrud, inte på nära håll alltså (jag fotade ju Sylarna senast från Ottfjället i torsdags). Så då måste jag bara åka till Storulvån och vandra upp Lill-Ulvåfjället där jag minns att utsikten var jättefin när jag gjorde toppturen i höstas.

Det visade sig att jag inte alls var ensam om att tycka att Storulvån är en bra utgångspunkt. Hela Jämtland hade samma idé. Jag fick onda aningar när jag såg att varje ställe längs vägen där det inte var direkt förbjudet att parkera var full. Och det var mycket mötande trafik. Och visst, i Storulvån möttes jag av en parkeringsvakt som meddelade att det är fullt. Åh nej. Så jag vände och började åka tillbaka, men jag hade ingen plan B och det var helt tomt i huvudet. Jag ville se Sylarna och ingenting annat. Så jag vände igen och i Storulvån möttes jag av en annan parkeringsvakt som meddelade exakt det jag redan visste, men nu var jag fast besluten att vänta att någon åker ut och det blir en ledig plats. Jag såg visserligen att det fanns några potentiella, lite knepiga ställen där jag hade kunnat ställa min bil, men eftersom parkeringen tydligen var full så var det säkert förbjudet att parkera där då. Lite snopet att se att andra inte visade samma hänsyn och tog dessa platser som jag hade ratat som otillåtna.

Jag väntade säkert en timme. Såg ett ställe där det skulle ha funnits plats för min bil, men då skulle jag ha blockerat en annan bil. Den andra bilen hade dock en hög snövall bakom sig, bilen måste ha stått där i väldigt många veckor. Men om jag har otur… då vill ägaren till den gröna bilen åka hem just idag. Så jag väntade. Och väntade. Och började ge upp, jättejobbigt att behöva avskriva hela dagen så men det kändes hopplöst. Och precis då – jag lovar bara någon sekund innan jag skulle åka – var det någon alldeles framför mig som lämnade en plats ledig! Helt galet alltså vilken tur jag hade.

Trots den långa väntan på parkeringen hade jag mycket av dagen kvar. Vädret var jag lite mer osäker på så jag gick fort när solen fortfarande sken. Även den här leden var som betong, snöskorna satt fastsurrade på ryggsäcken då jag helt enkelt kunde vandra på vinterleden. Vid Lill-Ulvåfjället avvek jag från leden och snötäcket var fortfarande så hård att jag kunde gå på det utan snöskor. Men nu såg jag att det var stora moln på gång, lite illavarslande. Måste se Sylarna! För att se Sylarna och få en oförhindrad utsikt behövde jag komma upp till den sydvästra sidan av Lill-Ulvåfjället. Men hur jag än gick så kändes det som att jag aldrig kom närmare, jag började sjunka lite i snön, det var motvind, det var motlut. Måste. Se. Sylarna.

Och så såg jag Sylarna! Molnen kom och gick fort, ibland var Storsylen synlig, ibland gömd i molnen. Det var helt fantastiskt att se detta skådespel! Jag såg till och med lite blå himmel runt Storsylen och det gav mig hopp, visst höll molnen på att skingra och fjället blev allt mer tydlig. Jag tittade runt under tiden men allt annat fanns gömd i molnen – Snasahögarna, Bunnerfjällen, Gåsen, Stora Härjångsstöten, Helags… allt utom Sylarna. Hur galet mycket tur har man då?! Det är ju oftast tvärtom, att allt annat syns utom Sylarna!

Lill-Ulvåfjället
Lill-Ulvåfjället och molnet som gjorde mig lite fundersam
Sylarna i molnen
Den är den här kammen i nedre kanten som jag måste nå för att få en fri utsikt. Jag var så rädd att Storsylen skulle försvinna helt att jag tog några bilder trots den gråa förgrunden.
Sylarna
Nu har de tunga molnen lyft och toppen blir allt tydligare
Helags i molnen
Helags i molnen. Ärligt talet ser Helags inte alls bra ut härifrån, faktiskt bättre med molnet så här…
blå himmel över Sylarna
Och så blir det även blå himmel över Sylarna
Templet har ett eget moln
Templet har ett eget moln. Precis samma sak hände i höstas (länken i början av inlägget) så det är nåt speciellt med Templet.
Det blåser på Sylarna
Det är tydligt hur mycket det blåser, kolla på all snö som virvlar runt
Templet börjar släppa sitt moln
Även Templet börjar släppa sitt moln nu
Molnet över Templet försvann nästan helt
Molnet över Templet försvann nästan helt, för att kort efter börja växa igen. Men då hade de höga molnen blivit lite tätare så jag började gå tillbaka.

Jag besökte toppen av Lill-Ulvåfjället när jag ändå var i trakten men fotomässigt fanns det ingenting att hämta där, det enda vettiga var Sylarna som sagt. Men eftersom det var exakt det som jag ville ha, så klagar jag naturligtvis inte. Jag skulle ha varit nöjd med bara en bild på Sylarna efter parkeringsproblemet. Nu fick jag långt mer än så…

Efter att molnen hade försvunnit runt Sylarna började det bli lite mer allmänt molnigt och ljuset blev sämre. Jag bedömde att jag hade redan sett det absolut finaste och gick tillbaka till fjällstationen, bjöd mig själv på en morotskaka och den har aldrig smakat så gott. Jag fick det sista lediga bordet också… Och förresten, den gröna bilen med snövallen bakom, den satt kvar.

På vägen hem försökte jag fatta vilken tur jag haft. Inte bara med parkeringen och vädret och morotskakan. Utan livet. Friheten att åka var jag vill och när jag vill. Gå på fjället och leva i stunden.

Tacksam.

Sista blick mot Sylarna
Sista blick mot Sylarna innan fjällmassivet försvann ur sikte. I motljuset syns snön i luften väldigt tydligt.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top