Ripkallhöjden

Det har varit två väldigt blåsiga dagar och i går snöade det dessutom. I torsdags passade jag på att göra en liten tur på Platån när det fortfarande var gångbart och idag när vinden äntligen mojnade, siktade jag på Välliste. Eller det var vad jag planerat i går i varje fall, men som det såg ut i morse insåg jag det inte kommer att fungera – molnen hade inte lyft och det inte fanns någon fjälltopp att se, inte ens de lägsta. Men jag hade ingen Plan B så jag tänkte att jag kan i varje fall komma upp till kalfjället och om jag har tur så lyfter molnen fort och då kan jag göra toppen trots allt.

När jag kom till Ytterstvallen såg det ganska hopplöst ut, men jag skulle ju upp till kalfjället så det vara bara att knata på mot Ripkallhöjden. Väl där var dimman ett faktum, eller moln var det egentligen. Spelar ingen roll, slutresultatet var att sikten var obefintlig. Med nöd och näppe såg jag fyra ledkryss framför mig och någon kontrast fanns det inte så det blev så där konstigt igen att man inte kunde uppfatta vilket håll marken lutar eller om den lutar överhuvudtaget. Att ta mig till en fjälltopp i dessa förhållanden kändes bara dumt när 1) det finns absolut ingen utsikt från toppen och 2) det blir läskigt att åka utför när det inte finns kontrast.

Fjällbjörk i dimma
Uppe i ett moln vid foten av Välliste

Så jag gjorde en liten sväng uppe på höjden när jag ändå var där, hittade en fjällbjörk som såg någorlunda fotogenisk ut och sedan kämpade mot smärtgränsen när mjölksyra sprutade ur öronen i utförsbacken tillbaka till Ytterstvallen (att ploga 150 oavbrutna höjdmeter är inte roligt!). Men då var det i varje fall ett preparerat spår där det gick att se underlaget.

Efter Hustjärnranglen blir det en stigning på 80 höjdmeter upp till Olivehäll. Efter fyra timmar, 15 km och över 500 höjdmeter i benen var jag inte så kaxig i den sista uppförsbacken och konstaterade att när jag väl gör Välliste så kan jag då åka från Trillevallen, då blir det så kort att jag till och med kan göra det efter jobbet i mars när dagarna har blivit längre. Skulle ha varit roligt att göra toppen utan att åka bil, men om jag åstadkom någonting idag så var det vetskap att jag skulle ha kunnat göra toppen om vädret varit bättre så jag har ingenting mer att bevisa på den punkten. 800 meter i avstånd, 130 höjdmeter, så nära kom jag!

Spår över myren
Så här fint var det i torsdags. Jag tänkte ta en genväg som i stället blev en riktigt jobbig senväg genom skogen där jag vurpade och hade svårt att komma på fötter igen. Inte lätt när armarna sjunker i meterdjup pudersnö…
Snötäcket
Sådana här hål i snön brukade jag fota mycket när jag bodde i Loos. Numera händer det sällan, jag fotar hellre toppar än hål!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *