Över sjön

För några år sen råkade jag falla genom isen, inte med hela kroppen men halva räcker för mig att skapa hjärnspöken. Jag har aldrig varit den som är först ut på isarna om hösten och sist ut om våren, men efter den där episoden blev jag helt ärligt sagt rädd och har undvikit att åka på is alltid när möjligt. Så när jag såg att folk har börjat åka på Ottsjön, väntade jag några veckor (månader) till innan jag nu till slut vågade på isen själv. Det finns ruskmarkering över sjön och jag tänker att om isen har hållit för den som satt ruskorna så ska den väl hålla för mig som åker på skidor.

Och så kom jag till ett ställe där vatten har sipprat ovanpå isen. Alltså om du själv inte har några fobier eller rädslor så kanske förstår du inte hur svårt det är för mig att komma förbi ett sånt ställe. Jag klarar mig hyfsat bra om snön döljer isen, då kan jag liksom låtsas att jag har torr mark under fötterna. Men jag kan inte låtsas om det är vatten på isen!

Jag klarade mig men på andra sidan sjön fick jag ett nytt problem, för leden grenar sig där – skoterled åt ena håll, vinterled åt andra. Jag såg bara skoterleden, inga ledkryss som markerar vinterleden. Då åkte jag en bit på skoterleden, fortfarande ingen annan led i sikte, då bestämde jag att gena genom skogen för väl måste ju den andra leden finnas där. Lite småjobbigt att åka i en tät skog i pudersnö när snötunga grenar hänger framför ansiktet, men visst hittade jag till vinterleden och hittade till och med skidspår – någon annan som åkt där kanske förra veckan. Översnöade spår är bättre än inga spår, så det blev betydligt enklare att åka då.

Vid ett ställe korsar vinterleden en skogsbilväg och efter vägen såg jag till min stora förtjusning att vinterleden var sladdad! Sådär en meter bred, skön att åka även om det nu gick uppför hela tiden, men inte brant. En brant backe hittade jag först när jag kom upp till skogsgränsen, dock en kort backe så inga svårigheter där heller. Kort efter backen hade skotern vänt men då såg jag redan mitt mål, inte skulle jag vända tillbaka när det endast var några hundra meter kvar. Så i pudersnö pulsade jag, väldigt nöjd med mina Åsnes Cecilie Skogs, och äntligen kom upp till kammen sydost från Ottfjället Östertoppen, strax ovanför trädgränsen.

Väderprognosen hade lovat soligt väder, men det kan hända på vintern är att solen inte orkar bränna bort molnen så det är mulet trots högtryck. Så var det idag, så jag kunde bara konstatera att utsikten var fin men fotomässigt hade jag inte mycket att hämta. Det mest intressanta var att Östertoppen var i moln när jag kom upp, men under tiden som jag stod där så försvann molnet och toppen blev synlig, direkt soligt blev det dock fortfarande inte. När det dessutom var kallt i blåsten och mina fingrar höll på att omvandlas till istappar, började jag att glida hemåt. Tills jag kom till sjön, det vill säga. Och jag överlevde det blöta stället mitt på sjön igen.

Ottfjället Östertoppen
Ottfjället Östertoppen med en molnmössa
här ser man rakt in i Lunndörren
Intressant – här ser man rakt in i Lunndörren. Ser fram emot att se Lunndörren från Östertoppen, det hoppas jag händer snart!
Nu börjar molnet på Östertoppen försvinna
Nu börjar molnet på Östertoppen försvinna
Ottfjället
Nästan så att det blev blå himmel. Men bara nästan.

3 Comments

    • Minna

      Tack! 🙂 Och skönt att höra att jag är inte ensam att vara osäker på isarna. Tanken på att isbada lockar mig överhuvudtaget inte, ännu mindre att göra det med kläder och utrustning på…

  1. Jag har heller inte anammat vinterbad-grejen. Men om jag ska hoppa i en isvak så är det utan skidor på fötterna, och det ska vara någonstans med en stege så jag fort kan ta mig upp igen (en aktivitet som blir lättare utan skidor)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top