Västerfjället

Ett fjällområde – ett av de många – som jag aldrig tidigare besökt är Oviksfjällen. Det är långt dit från Ljusnedal och varför ska jag gå över ån för vatten? Det fanns fjäll mycket närmare. Men nu bor jag på rätt håll så att säga så att det var dags att kolla hur det ser ut i Oviksfjällen. Det finns sex toppar i området och så är jag supernyfiken på Dromskåran (som jag hela tiden stavar Drömskåran och får korrigera…), men idag hade jag andra planer. Jag nöjde mig med turisttoppen Västerfjället som är en kort tur på 8,5 km, för att sedan kolla ett stort vattenfall, Storfallet, i Höglekardalen.

Bydalen

De sista kilometerna till Bydalen var fina, vägen följer Dammån i en dal som många gånger påminde mig om Norge. När jag väl svängde in på grusvägen till Fjällhalsen glömde jag allt om Norge, norrmännen skulle ha asfalterat den men här var det 1,5 km tvättbräda.

Om vägen var jobbig så var stigen desto bättre. Västerfjället är en turisttopp som sagt och stigen är väl trampad och visst var det mycket folk ute även i dag. Men även om jag pratar lite nedlåtande om “turisttoppar” så har jag ingenting dåligt att säga om hur det såg ut på fjället. På förmiddagen när jag gick när det fortfarande var lite sol var det fantastiskt vackert med böljande fjällhed helt täckt med rött blåbärsris. Det går knappt att få ett bättre första intryck!

Västerfjället
Det var många små buskar av granar vid trädgränsen, påminde mig lite om Idrefjällen
Västerfjället
Nej hörni, det är inte toppen av Västerfjället trots det stora stenröset. Toppen är bakom mig och jag fick leta lite grann för att hitta det fina toppröset som bestod av typ tre stenar.
Jämtlandsfjäll
En helt ny vinkel för mig att se jämtländska (och härjedalska) fjäll. Ungefär det enda jag var säker på var Ånnfjällets taggiga profil i sydväst! Den här bilden är mot väst och den högsta till vänster måste vara Stor-Anahögen.
Oviksfjällen ser man från Östersund
Oviksfjällen ser man från Östersund. Och vice versa – i originalversionen syns staden tydligt där till vänster.
Västerfjäll
Det gällde att ha kameran nära till hands när solljuset svepte över landskapet
Västerfjället
Det finns annat som är geologiskt intressant, även om ingenting överträffar Dromskåran naturligtvis.

Västerfjället 1158 m

Den sista branta biten mot toppen hade jag lä och det blev obekvämt varmt i solen, jag svettades ymnigt i min skaljacka. Jag stannade och bytte till vindjackan, kom ut till kammen fem minuter senare och bytte tillbaka till skaljackan och tog på huvan också. Bittert kallt i vinden samtidigt som ryggen var blöt av svett. Just när jag var på toppen drog molnen in och de började inte släppa tills jag var nästan tillbaka i skogen, men med tanke på den osannolika turen jag haft med vädret de senaste turerna kan jag inte klaga om att det blev marginellt fel nu. Det regnade i varje fall inte!

…inte tills jag parkerade där vägen slutar i Höglekardalen för att göra turen till Storfallet. Jag tog tillfället i akt och fikade i bilen och blev mindre och mindre sugen att kolla vattenfallet. För det första hade jag mina tvivel om hur bra det skulle vara, och för det andra, jag hade rejält ont i fötterna för jag hade ju skavsår från i går som nu under turen till Västerfjället hade bara blivit värre. Jo jag hade tjockare strumpor precis som jag skrev i går, med antingen hjälpte det inte eller också var det för sent med tanke på att jag redan hade skavsår. Skulle jag verkligen genomlida turen till ett tveksamt vattenfall?

Svar ja. Jag skulle inte ha förlåtit mig själv om jag åkt därifrån utan att kolla vattenfallet, för jag ser inte att jag skulle få en ny chans. Visst att jag kommer jag att komma tillbaka till Oviksfjällen, men då är det andra turer och jag kommer inte ha tid/lust för en tur genom skogen.

Matteproblem

Tyvärr hade skavsåren och min tveksamhet att kolla fallet överhuvudtaget gjort att jag började tappa humöret och när sedan telefonen strulade när jag skulle kolla kartan, släppte jag några välvalda ord. Jag fick kämpa hårt för att få kontroll över humöret igen och när jag väl bestämt att jag visst ska gå dit oavsett, så var det bara att sätta en ömmande fot framför den andra. Där stigen avvek från vägen 500 m efter parkeringen stod det en skylt som förkunnade att det är 2,0 km till Storfallet, det är ju ingenting. Så genom skogen, över rötter och halkiga stenar (mina Vivobarefoot Trackers vinner inga poäng för sulan kan jag säga, det var dåligt grepp både i leran och på blöta rötter och stenar, känns som ett designfel), Apex visade 2,0 km men inget vattenfall. Det var bara att fortsätta och 300 meter senare kom jag till fallet. Vad är det för ett mattegeni som gjort skylten? Om du vill använda decimaler i skylten så säg 2,3 km då, inte 2,0! (Japp, då är man irriterad om man använder halva turen på att fundera på decimaler.)

Storfallet

Vattenfallet var precis som jag misstänkte – inte värt promenaden med skavsår på fötterna. Ärligt talat, inte värt promenaden, punkt. Fast nu är det kanske bara fotografen i mig som pratar, för det gick inte att fota själva fallet, bara forsarna ovanför fallet. Det stora vattenfallet faller i en lite ravin och klipporna blockerar utsikten delvis. Jag tog några bilder för att inte ha kommit hit helt i förgäves och marscherade tillbaka till bilen, struntade i smärtan och rötterna och stenarna och blötan och den för varma skaljackan och bara ville ha det överstökat och åka hem.

Forsar över Storfallet
Forsar över Storfallet, toppen av fallet är nederst till höger
En detalj av forsarna vid Storfallet
En detalj av forsarna vid Storfallet

Så avslutningen på min tur till Oviksfjällen var inte alls bra, men jag bestämde mig att tänka på allt det fina jag hade sett under toppturen och glömma Storfallet. På vägen hem stannade jag på macken i Mörsil och köpte glass. Då var det bra igen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *