Östra Bunnerstöten

Det blev en tidig morgon för det skulle bli en lång tur, målet var Östra Bunnerstöten på 1502 m. Jag har varit nyfiken på Bullerfjällen i ett par år nu och har planerat en längre tur med övernattning, men på den tiden bodde jag ju flera timmars bilresa borta. Nu är jag så nära att en dagstur är genomförbar, men lite hjälp från cykeln för att åka en bomväg.

Tunga moln på morgonen

Det var fortfarande regn i luften när jag åkte till Handöl men jag litade stenhårt på väderprognosen, varje prognos jag kollade sade att det skulle bli strålande solsken på eftermiddagen, lagom till att jag nådde toppen enligt planen. Jag parkerade vid bommen på vägen som leder till stenbrottet sydväst från Bunnerviken och cyklade sedan en dryg fyra kilometer till stenbrottet där vägen slutar. Sen var det bara att ta en kompassriktning genom skogen och väl på kalfjället skulle det bli enklare att sikta rätt.

Men så enkelt är det inte alltid. Det var väldigt blött i skogen efter nattens regn. Jag hade blöta skor (haha, har ni hört det förut?) och när jag kom till några stenar jag behövde gå över, halkade jag. Jag hade kollat stenen innan jag klev på den och såg att den var torr, tänkte inte på att en blöt sula är halkig i sig. Jag slog foten och armen i fallet, men tack och lov att ingenting gick sönder. Jag kollade att allt funkar som det ska och fortsatte turen och ganska snart märkte jag ingenting längre, så jag verkligen kom lindrigt undan.

Låga moln på Östra Bunnerstöten
Låga moln på Östra Bunnerstöten
Västra Bunnerstöten
Låga moln även på Västra Bunnerstöten

Orientering

När jag väl kom till en liten kam där jag hade fri sikt till Bunnerfjällens massiv så fick jag tänka länge för att fatta vilken av dalarna var rätt. Räknade kammar, kollade kartan, kollade åar och dalar, och till sist var jag sådär nära 90 % säker att jag hade fattat rätt och det räckte bra. Jag skulle bara behöva kolla riktningen igen när jag kom närmare och även om jag hade fel så skulle det inte innebära någonting värre än att jag gör turen motsols i stället för medsols. Planen var att inledningsvis gå in i dalen nordväst från toppen, sedan skråa upp till nordkammen och då skulle det bara vara ungefär 100 höjdmeter till toppen, och gå tillbaka längs kammen på den östra sidan av Östra Bunnerskalet.

Moln på Östra Bunnerstöten
Dagens tema: moln

Vattendrag

För att kunna göra allt detta behövde jag gå över två bäckar/åar. Den första som kommer från Östra Bunnerskalet är lite större så där räknade jag med att det tar mig tid att hitta ett ställe där jag kan vada/hoppa över. Så himla brett eller djupt var det egentligen inte, men att korsa vattendrag är problematiskt för mig. I ett gym kan jag hoppa jämnfota långt över en meter, men i naturen med ryggsäcken på ryggen och runda stenar som kanske/kanske inte rör sig eller kanske/kanske inte är hala så blir jag nästintill förlamad. Jag kan tänka på att jag klarar av att hoppa, men hjärnan skickar inga signaler till kroppen att göra det. Så där stod jag, lyckats kliva mellan fyra stenar men den femte var för långt borta. Nej, bara vända tillbaka och gå uppströms och hitta ett bättre ställe. Jag hade ingenting emot att vada, men det var antingen för djupt eller för strömt. Till slut gick det faktiskt bättre än jag hade räknat med, behövde bara gå ett par hundra meter uppströms för att hitta ett ställe där det var lätt att gå över.

Men så hade jag ju den andra ån (eller bäcken) som rinner från Östra Bunnerstöten. Den hade jag inte räknat skulle bjuda på något motstånd, men igen – det räcker om det är ett avstånd på en meter mellan stenarna för att jag skulle leta på ett annat ställe. Jag började känna mig lite svag dessutom, fredagens galna tur genom myrar tydligen satt kvar i kroppen så det började blir riktigt segt nu. Det var enormt frustrerande, jag var i desperat behov av en fikapaus men ville inte stanna så länge jag var på fel sida av bäcken för då skulle jag bara grubbla på hur jag tar mig över. Så jag gick längre och längre in i dalen, helt rätt riktning i sig men jag behövde en PAUS! Till slut blev mitt behov av energi större än behovet att ta mig över vattnet så jag stannade vid första bästa sten att sitta på. Och tittade på bäcken… är det… japp, en snygg rad av stenar och jag kom enkelt över! Då äntligen kunde jag få en stunds vila. Jag såg toppen där jag satt, det fanns några moln kvar men definitiv ett tecken på att molnen var på väg att försvinna, precis enligt planen.

Storsnasen
Även Storsnasen i bakgrunden har ett eget moln
Östra Bunnerstöten
Sista biten upp till toppen

Östra Bunnerstöten 1502 möh

Sedan kunde jag rikta mot kammen och toppen. Det var inte alls brant och terrängen var dessutom lätt att gå i, men nu i den här uppförsbacken där fötterna fick jobba lite hårdare kände jag att jag visst hade skadat vadmuskeln lite grann i fallet tidigare. Det gjorde inte ont, absolut ingenting som besvärade mig, men det blev en ständig påminnelse om hur lätt det kan gå fel. Så när jag kom till stenfältet närmare till toppen av kammen, blev jag lite ängslig. Jag är alltid väldigt försiktig när jag går på stenar, men nu var jag på helspänn, det var tydligt att jag hade stukat mitt självförtroende värre än foten i fallet. Tacksamt att det många gånger gick att gå runt stenarna och uppe på kammen var det sedan lättare.

Intressanta stenformationer
Intressanta stenformationer på kammen
Kammen norr från Östra Bunnerstötens topp
Kammen norr från Östra Bunnerstötens topp. Obs molnet bakom kammen.

Sedan var det bara att halvklättra på klippan till toppen, inga problem! Och nu hade solen också kommit ut så jag hade en fantastisk utsikt över den södra jämtländska fjällvärlden och en bit inne i Härjedalen också. Visst såg jag Blåstöten och Ånnfjället i fjärran? Helt molnfritt var det dock inte, Kyrkstensfjället hade ett helt eget moln vilket fick mig att hoppas på att inte också Östra Bunnerstöten skulle skapa ett eget moln.

Molnet på Kyrkstensfjället
Molnet på Kyrkstensfjället börjar skingra sig. Stor-Stensdalsfjället t.h.
Östra Bunnerstöten toppröse
Ett rejält toppröse även om det säkert inte är så mycket folk som kommer upp hit

Jag hittade lite lä och satt mig ner för att äta lunch. Det fanns en bismak i min Huel, smakade som… diskmedel? Oops. Jag hade visst glömt att skölja ut shakern. Jag räknade med att diskmedel inte är giftigt, men det var inte roligt att äta så jag tog bara några klunkar och sparade resten senare när jag var säker på att jag inte skulle bli illamående. I stället åt jag nötter och ett par energibar, det fick räcka nu. Särskilt när jag såg att det fanns ett lågt moln bakom toppen, så jag blev faktiskt lite orolig att molnet skulle svepa in när som helst. Det blev en kort lunchpaus då, i stället försökte jag supa in vyn så gott det gick och tog några bilder, sedan var det bara att sikta mot kammen som planerat.

Stensån
Stensån gör några häftiga svängar i dalen
Helags!
Helags!
Stensdalen
Stensdalen
Västra Bunnerstöten
Västra Bunnerstöten

Kammen

Det var lätt att gå förutom ett brantare ställe med lite stenar. När jag var halvvägs ner på branten så konstaterade jag att det skulle ha varit mycket enklare om jag bara gått lite mer åt söder. Jaja, det gick bra ändå. Nu nere på en dryg 1200 möh kände jag mig lugn igen och satt ner för att fortsätta den avbrutna pausen jag hade på toppen. Och det visade sig att min oro var befogad – toppen täcktes nu av ett moln! Helt galet vilken timing jag hade alltså. En timmes marginal. Tänk om jag inte klivit upp så tidigt? Om jag inte cyklat och sparat en timme? Då hade jag varit på toppen precis när molnet drev in. Det är ingen fara i sig, jag hade kläder, jag hade karta och kompass, jag hade GPS (i mobilen). Jag skulle ha tagit mig ner ändå. Men med det sagt så vill jag inte göra en topp i moln. Det är verkligen ett stort nej-nej i min bok. Nu blev jag riktigt ängslig, först hade jag tur med att jag inte skadade mig värre än en lite öm muskel, sen hade jag tur att göra toppen i solsken när den en timme senare var helt inom ett moln. Hur länge kan min goda tur fortsätta? Jag blev helt övertygad på att jag snart skulle råka ut för någonting illa.

Den nordvästra kammen
Den nordvästra kammen som jag följde, jag står i branten här
Molnet på Östra Bunnerstöten
Molnet på Östra Bunnerstöten

Jag kunde slå av tankarna en stund när jag gick längs kammen, det var trevlig terräng och väldigt skönt att gå faktiskt. Jag blickade mot toppen ibland och såg att molnet hade bara sänkt sig ännu lägre. Jisses. Samtidigt som det var solsken på kammen där jag gick. Fjällväder alltså!

Inga risker

Sedan tog kammen slut och nu blev det lite stenigt igen. Då kom tankarna tillbaka, herregud var försiktigt jag gick. Inga risker, inga risker. Och det gick bra igen, varför gör jag det så himla svårt för mig själv? Det är ingenting fel med kroppen, den vet hur man går i fjällterräng. Det är mitt huvud som är problemet. J***a högkänslighet som kommer och förstör allt. Samtidigt som jag säger det så vet jag att jag borde bara vara tacksam till HSP. Det är garanterat tack vare just högkänsligheten att jag inte råkat ut för någonting värre än en öm vadmuskel, för mina säkerhetsmarginaler är ju helt enorma. …allt som oftast i varje fall, ibland blir det några mindre lyckade beslut… (tänker på turen runt Tarfalasjön…)

Den norra kammen och dalen nedanför Östra Bunnerstöten
Den norra kammen och dalen nedanför Östra Bunnerstöten
Sandursfält
Sandursfält, Ånnsjön i bakgrunden
Ljung blommar som bäst nu
Ljung blommar som bäst nu
ån från Ö Bunnerstöten till Bunnran
Här rinner ån från Ö Bunnerstöten till Bunnran. Molnet på toppen är nästan borta.

Ja men i varje fall, nu var jag nere vid Bunnran igen, jag siktade på att gå över där jag hade gått tidigare och sedan följa ån nedströms en bit för att komma till dessa sandurfält jag hade sett från kammen, de såg väldigt intressanta ut. Mycket likt Issjödalen. Jag hittade några fina ställen här uppströms också, inte minst ett par små vattenfall men jag hade varken utrustning eller ork att fota dem. Och på tal om ork så började jag bli riktigt trött. Kanske var det att jag inte helt återhämtat mig från fredagens tur, kanske var det stressmomentet som fallet och molnet hade orsakat. Jag gick över ån, gick ett par hundra meter till och sedan satt mig på första bästa sten för att vila och ta några klunkar Huel när jag tydligen inte blivit illamående trots diskmedlet. Jag var ganska slut för att vara ärlig, slut i kroppen och slut i huvudet, så nu var jag tvungen att skärpa till mig för att gå de återstående kilometerna till cykeln. Kollade GPS:n och tog en kompassriktning, nu försökte jag gå så rakt som möjligt för en omväg var det sista jag behövde, så då fick jag skippa sandursfälten. Så nära men ack så långt borta!

sandursfälten
Såhär nära kom jag till sandursfälten
Östra Bunnerstöten
Säger adjö till Östra Bunnerstöten, några moln finns kvar

Slut

Så kom jag till björkskogen och ett område med stenar igen. Tyckte jag kände igen en sten, var det här jag hade halkat? Tänk att jag kunde pricka in samma sten när jag går efter kompassriktning (bekräftade detta med hjälp av Strava senare). Nu var jag så nära till stenbrottet att jag ökade takten så mycket jag kunde, stannade stundtals för att kolla riktningen, och hamnade trots det lite för mycket till öster och kom ut från skogen vid dammen. Argh! 100 meter till, framme! Jag hälsade på min cykel, lycklig att se den men inte lycklig med turen. Alltså ärligt talat så kände jag ingen glädje alls. Noll. 23 km, 9 timmar, över 1000 höjdmeter, en topp på 1502 m. Jag var som död inombords. Eller jo, en känsla hade jag.

Lättnad.

2 Comments

  1. Christer Hultén

    känner igen mig precis i det du skriver, får en berikad och fördjupad insikt av mina egna erfarenheter av att vandra själv, även om jag gjort det bara ett fåtal gånger och sällan varit långt från leden. Ändå, beslut, trötthet, vad, väder, riskbedömningar, riktning mm. För mig har vandring inneburit en hel del
    “vandringsstress”. Tack för dina ärliga beskrivningar!

    • Minna

      Hej Christer, tack för din kommentar! 🙂 Det ger mig tröst att höra att jag är inte ensam med mina grubblerier. Jag vill inte ge en felaktig bild av mina turer, ibland är det jättefint och lätt och ibland går det fel. Det finns tillräckligt med lyckliga människor på fjällvandringar när man tittar på sociala medier, det är viktigt att berätta om den andra sidan av mynten också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *