Återhämtning

Jag sov fantastiskt bra, kan bara gratulera mig själv för att ha skaffat det bekväma liggunderlaget och quilten. Mina tältnätter är nu på en helt annan nivå – jag kan faktiskt sova nu! Till och med mer bekvämt än i bilen där jag har en skummaddrass.

God morgon

Jag låg länge i tältet och klev upp vid 8 för att äta frukost på restaurangen, det var jag värt. Kroppen kändes oförskämt bra, jag tror att den fina nattsömnen gjorde en värld av skillnad. För två år sedan när jag gjorde Sydtoppen sov jag jättedåligt natten efter turen, var helt slut när jag kom till Nikkaluokta och sedan blev det bara värre. Så nu var jag noga med att inte upprepa samma misstag, dagen skulle ägnas åt återhämtning.

Vy mot Nikkaluokta
Vy mot Nikkaluokta

Skarttafallet

Efter frukosten tänkte jag göra en liten tur för att få igång cirkulationen och skynda på återhämtningen. Jag gick mot Skarttaklacken, en topptur skulle ha varit najs men som det var så gick jag i väldigt lugn takt, var noga med att inte överanstränga mig och bestämde att jag går bara så högt som det känns bra. Absolut inte trycka på.

Det hjälpte att molnen hängde så pass lågt över Kebnekaise att jag ändå inte skulle sett toppen om jag tagit mig hela vägen upp. I stället kollade jag ravinen och hittade några stora vattenfall, Skarttafallet. Jag hade inte stativ med mig men kunde proppa kameran på en sten och fick en bild med lång slutartid.

Skarttafallet
Skarttafallet

Sedan fortsatte jag att gå upp och varje gång jag bestämde att jag går bara till nästa höjd så gick jag lite till. Ofattbart att kroppen kändes så bra. Till slut bestämde jag att vända, bara för att undvika att kroppen skulle säga stopp. Så den lilla återhämtningsturen blev 11 km med 447 höjdmeter, tog mig nästan 4,5 timmar. Men snittpulsen 102, precis så låg som jag hade hoppats på!

Skarttaklacken till vänster. Duolbagorni i bakgrunden
Skarttaklacken till vänster. Duolbagorni i bakgrunden
Kebnekaise fjällstation
Kebnekaise fjällstation
Darfálvággi
Darfálvággi
Östra leden
Här gick vi igår. Jag kan se våra spår i snö, vi gick upp till vänster och rutschkanan är till höger. Ser galet brant ut, inte undra på att lårmusklerna klagade!
Láddjuvággi
Láddjuvággi
Spännande stenformationer
Spännande stenformationer intill Láddjujohka

Efter turen var det naturligtvis lunch och fika och bjöd mig själv på kladdkaka i restaurangen. Men någon lugn och ro finns det inte att hitta på fjällstationen. Även om det var ganska tomt i restaurangen så vid borde bredvid mig började sällskapet att spela kort. Argh! Detta ljud alltså, mina öron blöder!

Tur och otur

Efter jag kastades ut från restaurangen (de började duka för middagen) tog jag mig till servicehuset for att skriva dagbok och äta och ladda prylar. Och så till bordet bredvid mig – kortspel. Ofattbart. Ok, priset jag får betala för att ha haft så ofantligt mycket god tur i går. Det jämnar ut sig. Blir intressant att se åt vilket håll turen landar till slut. Att vistas vid fjällstationen i så här många dagar känns som rysk roulett, det är enormt mycket människor här och omöjligt att hålla avstånd. Då är det fråga om 1) om det finns någon med covid-19 här 2) om jag råkat vara i närheten av denna person 3) om personen har andats på mig. Det har i varje fall inte varit någon som direkt hostat på mig, jag har faktiskt hört väldigt få hostningar överhuvudtaget. Jag spekulerar att gästerna i snitt är mer friska nu än i vanliga fall, för de flesta tror jag stannar hemma vid minsta symtom, oavsett om det är covid-19 eller inte.

Sedan kom det en mygga som jag slog ihjäl. Jag råkade träffa myggan med ett sår jag har på pekfingret (har torr hud och friluftsliv gör det värre) och såg till min stora förskräckelse att myggan hade sugit blod. Nu hade jag alltså någon annans blod i såret! Jag sprang för att tvätta såret och sedan hällde desinfekteringsmedel på det två gånger och tvättade. Först efter sista gången sved det, så jag antar att det faktiskt fanns en liten skorpa i såret och blodet inte hade gått in. Googlade om det finns någon risk att få någon sjukdom (läs: covid-19) genom blod som en mygga sugit. Tydligen inte. Så jag lugnade ner mig.

Men osannolik tur alltså?

En kort stund av ljus

På tal om myggor så har jag faktiskt klarat mig hyfsat bra utan myggmedel. Jag blev rejält biten under turen i morse men bara i ryggen då jag gick i en t-shirt och utan en ryggsäck. På ryggen skulle jag ju inte ha myggmedel i vilket fall som helst.

Resten av kvällen gick åt att försöka driva tiden på något sätt. En gång när jag tittade ut så såg jag att det hade klarnat lite grann så jag hämtade kameran och gick till den lilla kullen intill fjällstationen (den med masten) och tog ett par bilder. Min stora förhoppning när jag planerade denna resa var att fota nattljuset, men de enda två nätterna det fanns något nattljus var omöjliga för mig att utnyttja (först i Tarfala och så i går). Och framöver visar väderprognosen mest regn. Så jag bestämde att stanna kvar en dag till och sedan åka hem.

Solen bryter genom för en kort stund
Solen bryter genom för en kort stund
Siŋŋičohkka (Singitjåkka)
Siŋŋičohkka (Singitjåkka)

One Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *