Norra Kvills nationalpark

Det finns en nationalpark ganska nära till mig, idag åkte jag dit med hopp om att kunna njuta av en fin dag fylld med solsken. Och när jag ändå var i trakterna, besöka några naturreservat på vägen.

Klefsbergens naturreservat

På väg söderut blev jag lite fundersam. Jag mötte bilar som hade snö på. Vi har inte haft i snö i nästan tre veckor… vad är det fråga om? Några kilometer söder från Kisa fick jag svar. Det var snö. Överallt. Hela landskapet var vitt! Det kändes helt overkligt men ingen orsak att ändra mina planer, så jag gjorde mitt första stopp vid Klefsbergens naturreservat. Det finns en kort stig där, stigen leder till en grotta men det skulle ha inneburit en väldigt brant stig på såphala klippor nu när de täcktes av snö så jag skippade grottan. Jag är ändå ingen grottmänniska så det var ingen förlust. I stället försökte jag hitta en öppning i vegetationen vid den lilla tjärnen (ursäkta, gölen) för en komposition som såg väldigt fin ut, men det var omöjligt när grenarna hänger över vattnet. Till slut hittade jag en liten öppning så jag fick den obligatoriska naturreservatsbilden.

Klefsbergens naturreservat
Klefsbergens naturreservat

Norra Kvills nationalpark

Nu åkte jag på små grusvägar som naturligtvis var oplogade och jag var väldigt tacksam att jag fortfarande hade vinterdäck. Och det kändes som att det var bra att ha lite högre markfrigång under bilen också, eftersom det hade bildats djupa spår i snön. Snötäcket i sig var kanske en decimeter som mest, men ni vet hur det blir när bilar kör i nysnö, det bildas en snövall mellan hjulspåren och den var dessutom frusen. Med andra ord, riktigt vinterväglag. Men det var vackert att se den snötäckta skogen runt omkring!

Norra Kvills nationalpark är väldigt liten, kan inte ha klarat sig med särskilt stor marginal från de nya nationalparksreglerna som ledde till att Hamra nationalpark utvidgades 2011. Jag gick den långa slingan och GPS:n visade 4,5 km. Men det var väldigt trevliga 4,5 km, stundtals tallskog och lite granskog och så en utsiktsplats med dålig utsikt och två gölar. Jag kunde inte skaka av känslan av att jag kände mig väldigt hemma i den här skogen, tills jag kom på att det visst påminde mig om Hälsingeskogarna som var mitt hem i 15 år. Och det var ju väldigt likt den ovannämnda Hamra nationalpark också. Kanske hade jag fått ett annat intryck utan snö när man ser växtligheten, fast så mycket annorlunda kan det inte vara i en tallskog. Två gånger större blåbärsbuskar är nog den tydligaste skillnaden…

Norra Kvills nationalpark
Stora Idgölen i Norra Kvills nationalpark
Norra Kvills nationalpark
Tallskog i Norra Kvills nationalpark
Norra Kvills nationalpark
Snö faller från träden vid Lilla Idgölen i Norra Kvills nationalpark

Korphålornas naturreservat

Just blåbärsbuskarna gjorde turen i Korphålornas naturreservat en liten utmaning. Stigen var ganska liten och stundtals försvann den helt under blåbärsbuskar som snön nu tyngde ner över stigen. Jag fick mest följa de orangea markeringarna i träden för att hitta väg och plöjde genom buskarna, det tog inte särskilt länge tills byxorna blev blöta av snön. Lägg till att jag ibland behövde krypa under fallna träd, ibland sitta gränsle på dem för att komma över. Handskarna blev dyblöta också och det blev lite svårare att hålla värme i kroppen. Det är varmt i solen, men i den täta skogen var solsken en bristvara.

Jag var väldigt fikasugen, men med blöta byxor satt jag hellre i bilen med stolvärme på. Jag tänkte att jag fikar vid Rocks Mosse, mitt sista stopp för dagen.

Korphålornas naturreservat
Mycket snö i Korphålornas naturreservat

Rocks Mosse naturreservat

Det var stora skyltar som pekade vägen till Rocks Mosse naturreservat. Det såg väldigt lovande ut, tyckte jag, men den allra sista skylten, sån där gammal blek blå, var närmare till sanningen – det fanns blott ett picknickbord vid parkeringen. Som var i skugga. Mina fikaplaner rök all världens väg, jag tappade suget helt på hela naturreservatet och blev väldigt fundersam på dom där stora skyltarna jag sett tidigare. Varför flagga reservatet så tydligt när det inte finns nån vettig stig att följa? Jag menar, utan stigar kan ju ett naturreservat knappast vara nån besöksmagnet! Två hundra meter till ett utsiktstorn (som var typ två meter hög), den var den enda markerade stigen. Det gick en annan stig över myren (förlåt, mossen), den var dock inte markerad och jag ser inte hur ”vanliga” besökare skulle följa den, det var alldeles för blött. Jag gick en liten bit för att få min bild, vände och åkte hem för fika.

Så trots den lilla besvikelsen i slutet var det en fantastisk dag med massor av solsken och ett helt oväntat landskap med snö. Tre naturreservat och en nationalpark, inte illa!

Rocks Mosse naturreservat
Rocks Mosse naturreservat

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *