Helags Västra

60 av 60 toppar i Funäsfjällen

Det här ostadiga vädret håller i sig, så igen passade jag på att utnyttja det första tillfället. Jag skulle gärna haft sällskap på Helags V:a också, men med så kort varsel gick det inte att hitta någon (det gick ju nästan inte ens med en lång varsel).  Predikstolen hade dock givit mig en riktig självförtroende-boost, så jag kände mig trygg i att göra turen ensam. Tills jag läste lite om vad andra har sagt om toppturen. Stenigt. Halt. Svårt. Och så plötsligt var mitt självförtroende helt bortblåst och jag fylldes av ångest i stället. Men jag hade redan bokat fjällstationen, inte kan jag backa av nu! Alea iacta est.

Dimmoln på Helags
Dimmoln på Helags

Självpeppning

Jag gick från Torkilstöten igen, lätt och bekant, fick alldeles för mycket tid att tänka på morgondagen och jag började jag bli riktig arg med mig själv för ångesten jag kände. Det här att jag har haft så mycket tur genom 59 toppar, här tar det slut och jag förolyckas på den sista toppen. Så jag började rabbla upp allt jag redan gjort. 59 toppar. Kebnekaise. Romsdalseggen. Storsylen. Jag tänkte på dokumentären jag sett om Carolina Klüfts berömda sista längdhopp i VM 2003, där hon hade peppat sig själv med “du kan du kan du kan”. Jag började med “jag kan jag kan jag kan”. Ta tjuren i hornen. Go big or go home. Ingen minns en fegis. Fyll på med valfri självpeppningsklyscha. Och med dessa tankar släppte det – plötsligt log jag för mig själv och fick självförtroendet tillbaka!

Jag var framme vid fjällstationen redan vid 5-tiden, hade en väldigt lugn kväll och ägnade inte några fler tankar för morgondagen.

Branten

Jag var tidigt ute på morgonen. Först följde jag leden mot Sylarna och efter 2,5 km tog till vänster mot Helags V:a fot (Helags Västra för övrigt heter Helags Norra om ni frågar på fjällstationen). Så fort jag fick syn på den här branten, kom ångesten tillbaka. Brant och stenigt. Hur i fridens namn fixar jag detta?

Helags Västra
Ska jag verkligen upp där?

Jag kan jag kan jag kan.

Det dök upp ett oväntat hinder innan jag kom till branten. Jag visste innan att jag skulle behöva gå över en bäck, men jag hade inte tänkt på att forsar rejält och jag var inte alls sugen på hoppa på de hala stenarna (ingenting nytt där alltså). Jag gick upp längs bäcken och kollade flera ställen, tills jag kom fram till att det är lika bra att följa bäcken hela vägen upp till platån där vattnet flyter lite lugnare. Ju längre upp jag kom, desto mer grenade bäcken, och väl uppe på platån var det busenkelt att komma över varje liten bäckfåra.

Platån vid Helags V:a
Platån vid Helags V:a

Och så stod jag inför den här läskiga branten. Jag påminde mig om alla gånger jag stått framför en tillsynes vertikal vägg och ändå kommit upp. Det löser sig alltid när du bara börjar. Och så var det nu också. Det var fruktansvärt brant, men i stället för lösa stenar som på Predikstolen var det för det mesta stadiga klippblock. Den värsta biten är mellan 1300 och 1500 höjdmeter, så efter 200 höjdmeter av klättring, balansering och kliv var jag uppe på kammen.

Brant och stenigt
Brant och stenigt
Dödskalle
Inte alla klarar sig levande här heller

Jag trodde att kammen skulle vara mycket smalare, men den är faktiskt ganska bred och man behöver aldrig komma nära kanten, såvida man inte vill kolla utsikten. Det var också väldigt lätt terräng att gå, visst var det lite stenigt, men nästan hela tiden kunde man hitta en väg mellan stenarna. Dessutom var det en snäll lutning, så nu hade jag tid att njuta av turen och se fram emot toppröset.

Sylarna i moln
Sylarna i moln

60 av 60

Och så fanns det där. Toppröset. Min 60:e topp av Funäsfjällens 60 toppar!

Utan tvekan det största jag har gjort i mitt liv. Det har tagit mig 15 år och jag har vuxit så mycket under tiden, både som vandrare och som människa. Att jag verkligen kunde göra detta – det trodde jag aldrig för 15 år sedan!

Toppen av Helags Västra
Toppen av Helags Västra

Jag kunde dock inte fira prestationen, utan var tvungen att behålla koncentrationen för att klara av branten tillbaka. Jag nöjde mig med att äta lunch på toppen och ta några bilder med hjälp av självutlösaren för att föreviga mig själv på min 60:e topp, även om selfies i vanliga fall hör inte till min repertoar. Och så skrev jag siffran 60 med små stenar, sånt brukar jag heller aldrig att göra men om det någonsin finns undantag till några reglar så var det nu!

En nöjd vandrare på toppen
En nöjd vandrare på toppen
60 av 60 toppar i Funäsfjällen
60 av 60 toppar i Funäsfjällen

Jag såg inte exakt fram emot branten, men litade på att det går om jag bara tar det väldigt lugnt. Det finns ingen stolthet på fjället och ingen som delar ut stilpoäng, så många gånger satt jag mig på rumpan för att nå med foten för att komma ner så säkert som möjligt. Jag drog en lättnadens suck när jag kom fram till bäcken och efter det var det bara en kort vandring till fjällstationen, där jag bjöd mig själv på en våffla och en timmes vila innan vandringen tillbaka till Torkilstöten.

Sylsjön och Skardsfjella
Sylsjön och Skardsfjella
Den nordvästra kammen
Den nordvästra kammen
Predikstolen
Predikstolen norra sida. Här gick vi upp förra veckan och det ser ju helt galet ut.
En liten tjärn nedanför toppen
En liten tjärn nedanför toppen
En större tjärn nedanför Helagstoppen
En större tjärn nedanför Helagstoppen

Fri

På väg till bilen tog jag det väldigt lugnt. Jag lät kroppen bestämma farten, jag kände inget behov att pressa mig gå fortare. Jag brukar alltid gå transportsträckorna så fort jag bara kan, men inte nu. Nu var det en av de få gångerna jag faktiskt njutit av en transportsträcka. Jag kom fram till att det var pga att jag inte hade några mål kvar, det fanns inga nya toppturer att planera, det fanns ingenting på min att-göra lista. Det är liksom att alla gånger tidigare har mina tankar ockuperats av nästa tur och det har skapat en press som jag sedan överfört till mina fötter. Nu fanns det inte en “nästa”, jag var fri!

regnbåge framför Ånnfjället
En vacker regnbåge framför min 4:e topp, Ånnfjället

I bilen på vägen hem släppte spänningen efter dagens vandringar och jag kunde fullt ut tänka på vad jag hade precis åstadkommit. Och då kom känslorna. Jag var tvungen att stanna bilen och för första gången sedan mamma dog för sex år sedan grät jag hejdlöst. Känslostormen utlöstes av lyckan, men tårarna kom från lättnaden.

Jag klarade det.

Jag kan.

10 Comments

    • Minna

      Tack Sten, vad kul att höra! Det är därför jag skriver som jag gör, i förhoppning att någon hittar information som inte finns annanstans. 🙂 Och lycka till med Brattriet!

  1. Katherine Grahm

    Tack för den fina beskrivningen av din topptur på Helags med fina bilder, bra jobbat!
    Har en fråga till dig och hoppas du kan hjälpa mig. Om du jämför toppturen till Syltoppen och toppturen på Helags, vilken är lättast? Jag gjorde en toppbestigning på Sylen för ett år sedan och jag tyckte det var brant och läskigt emellanåt (har lite höjdskräck). Är det samma känsla på Helags? Jag ska dit denna sommaren och undrar om jag vågar mig på en topptur på Helags.
    Tack på förhand.

    • Minna

      Hej Katherine, tack! Om du klarade av Storsylen så har du absolut inga problem med Helags. Det är inte lika brant och man kan undvika att gå nära till kanten så är höjden också mindre påtaglig. Så Helags är absolut mycket enklare än Storsylen, du kommer att klara den galant!

      Just det här inlägget handlar för övrigt om den västra toppen som är längre borta och mindre besökt, om du gräver lite i mitt arkiv så hittar du inlägget om den “riktiga” Helagstoppen också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top