Lillfjället

51 av 60 toppar i Funäsfjällen

För två år sedan besteg jag Rödsjövålen. Turen gick fel på många olika sätt som jag inte ska skriva om här (läs det gamla inlägget om du är nyfiken), och resultatet var att min högkänsliga hjärna utvecklade en rädsla som handikappade mig med allt som har med Backvallsvägen att göra. Jag skrev också om detta i ett inlägg i höstas. Jag har ju ändå tvingat mig att cykla vägen några gånger sen dess, men det har alltid varit med en känsla av obehag. En känsla att jag har en gummisnodd som töjs ut och till slut når bristningsgränsen och jag måste vända.

Backvallsvägen

Varför måste jag då återvända till Backvallen? Jo, för att bestiga Lillfjället, som hör till 60 toppar. Det är ett lätt fjäll att bestiga, men den här idiotiska Rödsjövålen-turen fick Lillfjället att framstå lika ouppnåelig som Everest.

Men nu när snön har försvunnit från de ostliga topparna (gott om snö kvar i väst), blev Lillfjället det mest logiska alternativet. Så jag tänkte på det, och… upptäckte att tanken på att cykla Backvallsvägen inte längre fyllde mig med ångest!

Backvallsvägen
Backvallsvägen förra veckan

Väderprognosen ser inte särskilt bra ut de närmaste två veckorna, så det gäller att utnyttja en dag då vädret i varje fall inte är dåligt. I går morse var det dags då! Ett par km innan Backvallen såg jag en älg i skogen, stor och vacker var den och jag tänkte på den där incidenten som skrämde mig så för två år sedan. Men nu, nu var jag bara glad av att ha sett skogens konung.

Gammal spång
Gammal spång genom myren

Rödsjöarna

Jag lämnade cykeln vid Backvallen och tog stigen mot Rödsjöarna. Strax efter bron kommer man till en myr. Det fanns gamla spångar som sjunkit i mossan, de låg delvis under vattnet och själva myren var naturligtvis väldigt blöt också. Efter myren går stigen 100 meter upp genom skogen, och mina nya vandringsskor fick visa vad de går för – de kändes bra trots blöta, och när jag väl kom ut från skogen var de redan halvtorra.

Bänk
Möjlighet för vila efter stigningen genom skogen

Romboleden

Då är man uppe på platån mellan Lillfjället och Rödsjövålen. Min plan var att följa stigen tills Romboleden korsar den, och så följa Romboleden till fjället. Problemet var bara att jag inte kunde hitta leden. Enligt GPS:n stod jag på leden, men jag kunde inte se ett enda tecken på att någon hade nånsin gått där. Det är dock en väldigt gles skog utan besvärliga buskar eller myrar, och det var lätt att gå utan stig också.

Fjällbjörk
Lätt att gå genom den glesa skogen

Jag lunchade innan stigningen till fjället, satt där och igen tänkte på hur lugn jag kände mig nu, när jag i höstas var ett nervvrak när jag cyklade till Backvallen. Vilken fantastisk boost till självförtroendet att ha besegrat rädslan!

Romboleden
Ser ni ledmarkeringarna? Finns fyra av dem i bilden. Men ingen stig!

Jag tänkte göra ett nytt försök att hitta Romboleden där den går genom Lillfjället. Nu hittade jag den faktiskt, eller stenrösen i varje fall – någon stig fanns det inte. Undrar om det är någon som nånsin går den längre.

Första bästa topp
Första bästa topp

Lillfjällets toppar

När jag kom lite högre upp, hade jag lite svårt att hålla mig till rätt riktning. Jag hade en topp framför mig och siktade på den, men GPS:n visade att den rätta toppen faktiskt är till vänster, jag bara såg den inte som terrängen var. Så när jag äntligen fick syn på en topp till vänster, gick jag raka vägen till den och var supernöjd. Nu, äntligen, Lillfjället 1117 möh! Framför mig hade jag en högre topp, vilket jag antog var Lillfjällets högsta topp på 1148 m (i 60 toppar ingår den lägre toppen, troligen för att gamla fjällkartan på 1:100000 bara visar den lägre höjdmarkeringen). Men värst vad nära den andra toppen var… så jag kollade GPS:n igen. Oops. Det var 1117-toppen som jag såg framför mig! Så det var bara att knata över, lite stenigt var det men det var stora och stabila stenar och det var faktiskt ganska trevligt att gå, lite hjärngympa också.

Ånnfjället
Ånnfjället i bakgrunden och Backvallsvägen i dalen

51

Så efter några minuter stod jag på rätt topp, nu hade jag bärgat den 51:a toppen på riktigt! Jag undrar om det är flera som gjort samma misstag… man siktar på den första bästa toppen man ser till vänster, och antar att den andra toppen framför är den högsta toppen. Men nu när jag stod på 1117 m och såg den högsta toppen, verkade den vara ganska snäll och trevlig så det var bara att fortsätta.

Lillfjället
Här trodde jag stod på 1117-toppen! Men den är därborta. 😀
En
Enen växer i fantastiska former
Regn på Ånnfjället
Regn på Ånnfjället

På den högsta toppen hittade jag en stor sten som bjöd på lite vindskydd så jag kunde fika innan regnet nådde mig. Jag räknade med att snart bli blöt, för det regnade lite överallt – en häftig skur på Lossen, liten skur på Ånnfjället, regnfront i väst och norr. Men värre än ett par snöflingor (så himla nära nollan var det inte, men lite kyligt ändå) var det inte, och solen glimtade till ett par gånger.

Lillfjället
Lillfjällets högsta topp
Blåstöten
Blåstöten

Nöjd och glad gick jag ner, och hittade några stenrösen som jag inte fattar överhuvudtaget. Det var flera hundra meter kvar till Romboleden, vad gjorde dessa markeringar här? Ingen stig, bara markeringar igen. Märkligt.

Mystiska stenrösen
Mystiska stenrösen
Romboleden
Romboleden är en pilgrimsled, ibland ser man en kors i rösen

Nu när jag visste att Romboleden var så bra markerad, tänkte jag kolla om jag kunde hitta stigen i skogen ändå. Det visade sig att antingen GPS:n eller stigmarkeringen på kartan hade fel, då leden faktiskt gick längre söderut. I skogen kunde jag bitvis ana stigen och ibland såg markeringarna. Idag fick jag höra att de hade markerat leden på 80-talet, och då har ju tidens tand hunnit göra sitt.

Romboleden
Och plötsligt finns det stora stenrösen och en skylt som förkunnar Rödsjöarna
Romboleden
Gamla ledmarkeringar längs Romboleden

Att bestiga Lillfjället men besegra Everest

På väg hem såg jag en älg igen. Kanske samma älg, den var lika stor och vacker. Pricken över i:et på en bra dag. Jag kunde bara tänka på hur himla fin hela turen hade varit. Jag hade inte känt mig rädd eller nervös eller osäker. Jag hade verkligen besegrat rädslan och det var en sådan otrolig lättnad. If it doesn’t kill you, it makes you stronger. Och jag kände mig starkare. Vandring har trots allt aldrig varit en fysisk utmaning för mig. Innan jag bestiger ett fjäll, måste jag besegra ett berg. Det psykiska. Och plötsligt är allt möjligt!

Nio toppar kvar.

Utsikt mot Rödsjövålen
1117-toppen till höger, Rödsjövålen lite till vänster
Anåfjället
Anåfjället, med Skarsfjället och Stor-Mittåkäppen i bakgrunden
Lillfjället
Man kan kanske kalla det för Lillfjällets baksida, man brukar aldrig se dessa toppar från andra fjälltoppar i Funäsfjällen
Fjällbjörk
Fina fjällbjörkar på Lillfjället
Grönska
Inbillar jag det eller har det blivit grönare under tiden jag var på fjället?

4 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *