Fjällbjörkfotografen

Det var en annan sån där skön gråvit dag, med snö i luften och på träden. Vackert! Jag bestämde att kolla leden från Högsta Hållan igen, jag gjorde ju ett försök för några veckor sedan men det var väldigt snöfattigt och alldeles för isigt när man kommer upp vid Skarvruet. Idag gick det mycket bättre, det är fortfarande inte mycket snö däruppe, men tillräckligt för att kunna åka. Eller gå, med glidsnöskor.

Innan jag går in på dagens tur, bara en till sak om glidsnöskorna som jag glömt att skriva om tidigare. De funkar nämligen fantastiskt bra för foto! När jag är ute på skidor och behöver flytta på mig lite för att hitta en annan vinkel, kan det bli lite omständligt ibland. Skidor utan stavar och med kamera i handen, det kan vara en utmaning att hålla sig upprätt. Att gå baklänges eller vända är svårt, och om marken dessutom lutar sig lite, blir det riktigt knepigt. Men inte med glidsnöskor! Funkar finfint att röra sig utan stavar, och lutningen spelar ingen roll (så länge det är lite lössnö, men det har jag redan skrivit om).

Fjällbjörkfoto

De har varit och trampat leden med pistmaskin, nu var den mest översnöat dock. Jag såg att de har varit tvungna att flytta snö för att kunna skapa spåret, vecka 7 ska de ju officiellt börja preparera högfjällsspåren (när vädret tillåter). Så de gör verkligen allt i deras makt för att det ska finnas spår för oss som vill njuta av vinterfjällen!

Men nu hade jag glidsnöskor så jag struntade i leden och hittade egna vägar bland fjällbjörkarna. För det var just för björkarnas skull som jag kom hit. Jag funderade lite när jag gled där på den orörda snön, att varför gillar jag att fota fjällbjörkar så mycket? Jag menar, mina fjällbjörkbilder börjar likna varann väldigt mycket. Som jag brukar säga när jag vill avfärda ett motiv, har man sett en, har man sett alla. Jag kan tycka att porträttfoto är rätt tråkigt. Har man sett ett ansikte, har man sett alla. Men björkarna är lika individuella som ansikten, så om porträttfoto är helt acceptabelt, varför inte fjällbjörkfoto då? Jag skulle aldrig ens tänka tanken på att fota porträtt. Så då bestämde jag att jag är en stolt fjällbjörkfotograf och ska inte be om ursäkt för mina motivval!

Kompositionen är allt

På en sån här dag när sikten är begränsad och snön jämnar ut detaljerna, måste kompositionen sitta för att bilden ska fungera. Om du har bara ett eller två element i bilden, finns det en stor risk att bilden blir obalanserad om kompositionen träffar minsta lilla fel. Den finns liksom ingenstans att gömma felen. Och jag tror att det är en stor del i charmen att fota på en gråvit dag. Jag älskar ju att hitta rätt i mina kompositioner. Jag offrar gärna andra saker i mina bilder, för om jag inte har kompositionen, har jag ingenting!

Vinterlandskap vid Skarvruet
Vitbalans som kameran bestämde. Jag tyckte det var en trevlig blå ton, och lämnade den som den var, för en gångs skull.
Denna är också en färgbild, men med vitbalans som jag bestämde.
Denna är också en färgbild, men med vitbalans som jag bestämde.
Svartvit fjällbjörk
Nu har jag konverterat till s/v
Granar
Jag kan också fota andra träd än fjällbjörkar!
Ensam björk
Den påminde mig om ett träd på savannen
Frost
Träden är vita mest tack vare frosten. Det blåste lite idag, och några träd började tappa bort sin dekoration.
En sväng i snön
Det går inte fort utför och det är lätt att styra, så jag åkte lite slow-motion slalom mellan björkarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top