Förmörkelsen

Inledning

Jag har en historia med överbelastning i kroppen. Jag råkar ut för det alldeles för ofta, men varje gång har jag tyckt att jag lärt mig nånting. Och det har jag säkert också, förutom hur jag ska förebygga tröttheten. Några gånger är tröttheten helt förståeligt, som t.ex. när jag inte orkade med en toppbestigning till efter jag bestigit Kebnekaise. Men andra gånger smyger det på mig – det beror inte på en jättelång och jobbig tur, utan en rad av mindre jobbiga turer där jag inte haft tid för återhämtning emellan. Jag behöver helt enkelt ett par vilodagar varje vecka, annars havererar min kropp och den pallar inte för nån aktivitet där pulsen går upp.

Jag har övertalat mig att tro att jag kan förebygga tröttheten genom att ta hand om vätskebalansen och energinivån. Men nu är det dags att acceptera att mitt problem inte ligger i vad jag stoppar i kroppen. Det ligger i vad jag försöker att ta ut från den. Jag tvingar kroppen att göra mer än den kan, helt enkelt. Det enda sättet jag kan förebygga överbelastningen är att sluta överbelasta kroppen! Jag måste ge tid åt vilan. Det är så dumt att behöva säga det igen, för jag visste ju det redan. Men det har visat sig vara så otroligt svårt att ha dessa vilodagar, när skidspåret är så fint och det finns nya prylar som måste köras in. Ut och ha roligt, varje dag!

På jakt efter fullmånen

Det var fullmåne i morse. Jag älskar att fota fullmånen, och då menar jag månen som kommer upp eller går ned över fjällandskapet. Det behöver inte vara 100% fullmåne utan det funkar bra med två dagar före eller efter. Det ger mig lite mer marginaler att hitta en tidpunkt då månen är uppe medan det är ljust nog att fota landskapet också. Det händer inte många gånger under året, faktiskt!

Så med det sagt, i förrgår hade jag en chans att fota månen när den kommer upp över Annfjället, sett från Röstberget. Jag åkte skidor, tänkte ta det lugnt (vilket jag verkligen behövde göra, med tanke på att jag inte haft en enda vilodag hela veckan), men jag var rädd att missa tidpunkten så jag tryckte upp mig på backen till Röstberget. Tyvärr fick jag ingen lön för mödan, månen var så blek att det knapp gick att se den, och Ånnfjället närde sitt eget moln som snart gjorde det omöjligt att se månen alls.

Ånnfjället
Månen finns där till höger mellan molnet och fjället

Men när jag ändå var däruppe på Röstberget, så åkte jag hela den långa slingan, och låtsades att inte höra hur kroppen skrek emot.

Den åttonde dagen utan vila.

Ryggsäcken full med tegelstenar

Skam den som ger sig! Jag kan inte ens räkna hur många timmar jag suttit framför kartan för att hitta det bästa stället att fota fullmånen komma upp. I går kom jag fram till att Malmagsvålen i Fjällnäs funkar bra. Jag hade turskidor och räknade ut att det tar mig 45 min att åka från parkeringen, men då hade jag också nästan en halvtimme extra för att vara säker.

Hur fel hade jag då! Med allt. För det första, min ryggsäck vägde nästan tre gånger mer än den brukar göra, för nu hade jag stativet och det stora Tamron 150-600mm objektivet med mig. Jag är helt ovan att bära sådana tyngder, det kändes som att jag skulle bara sjunka genom snön. Men fördelen var att jag fick bra fäste, när jag fick så mycket tryck på skidan. Så kom jag upp till raststugan och började följa leden mot Malmagsvålen. Det var några som hade åkt där tidigare, men spåren var tyvärr översnöade för det mesta, så nu saktades jag ner ordentligt. Och nu fick jag äntligen inse att jag har slut på krafterna, jag fick sakta ner takten ännu mer för att ha ens ett litet hopp att komma fram till Malmagsvålen.

När jag kommit ungefär halvvägs, kollade jag klockan och såg till min stora chock att det hade tagit mig dom där 45 minuterna, redan! Det enda sättet att jag skulle hinna till toppen i tid var att lägga lite krut på åkningen, men det var inte en chans att jag skulle kunna göra det, när jag redan hade åkt på ångorna sedan i går.

Om det finns någon tröst i det hela, så är det det att det var så pass molnigt att det var tveksamt om jag hade fått se månen ändå. Visserligen började molnen skingra, men jag skulle ha behövt en stor portion tur att det skulle ha funkat.

Fullmåne
Jag fick syn på månen från köksfönstret. Jag hann med en misslyckad bild innan månen försvann igen.

Den nionde dagen utan vila.

Och nästa morgon ska jag upp till Ånnfjället, hur ska det gå?!

Blodmånen

Jag vaknade innan kl. 6 för att fota månförmörkelsen. Jag har sett den en gång tidigare, och det var väldigt länge sedan. Sedan dess har jag missat blodmånen av olika anledningar, någon gång kanske för att jag inte orkade kliva upp mitt i natten, men mest för att det har varit molnigt så det inte fanns nånting att se. I morse funkade det äntligen! Det var klar himmel, och temperaturen var som det brukar vara under klara nätter i januari, -29 grader. Men inga problem, jag klädde mig varmt och kunde fota blodmånen från min balkong. Nöjd!

Superblodmånen
Superblodmånen

En unik chans

Dagens fullmåne var verkligen speciell, inte bara att det var månförmörkelse, utan också att det var supermåne. Dvs månen är närmade jorden än vanligt, vilket gör att månen ser större ut än den brukar. Jag hade rekat ett perfekt ställe att fota månen där den går ned bakom Skarsfjället. Hur coolt är inte det? Det var därför jag var uppe på Ånnfjället tidigare i veckan, och nu skulle jag bara behöva följa mina egna spår upp till utsiktspunkten.

Men som sagt. Det var kallt. Väldigt kallt. Alldeles för kallt. Och jag var trött. Väldigt trött. Alldeles för trött.

En sån här chans kommer så sällan att jag inte kunde ge upp nu. Jag vet att det är mildare ju högre upp man kommer, så jag hoppades på att det skulle vara högst -20 vid parkeringen, det skulle jag klara av, jag blir ju varm när jag jobbar mig upp backen och så på fjället är det inte så farligt, det blåser inte nu som det gjorde vid förra besöket.

Så jag lastade grejerna i bilen – den tunga ryggsäcken, och tunga glidsnöskor. Jag höll koll på temperaturen när jag körde, och för en kort stund tändes ett hopp när jag såg att det var “bara” -24 grader. Glädjen blev kortvarig, det var -26 grader när jag parkerade. Jag klev ut från bilen och kände kylan tränga sig genom kläderna på en gång. Nu hade jag inte den varmaste jackan på, den som jag hade på balkongen när jag fotade blodmånen. Jag var klädd för fysisk aktivitet vid -15 grader. Jag övervägde att ta på mig dunjackan som förstärkning, men då tänkte jag på att åka en timme i -26 grader i väldigt långsam takt då min trötta kropp inte orkar mer, och jag satt mig tillbaka i bilen och åkte hem.

Min smärtgräns med aktivitet i kylan går ungefär vid -15 grader. Det kallaste jag varit ute i vinter är -13 grader. Jag har ingen aning hur min kropp reagerar på det dubbla, det kändes inte som rätt läge att ta reda på det just nu.

Två saker jag måste vänja mig till – att tåla kylan, och bära tungt!

Supermånen

Jag drack en stor kopp kaffe när jag kom hem, och åkte ut i kylan igen vid 8:30-tiden. Den här gången med varmaste kläderna på mig, för jag skulle inte behöva gå alls, utan bara stå vid bilen. Min plan B var Mittådalvägens utsiktspunkt, jag skulle missa månen över Skarsfjället därifrån, men Stor-Mittåkläppen var inte så illa som reserv. Tyvärr hade vädret lite andra idéer och det fanns några tunna moln i horisonten som skymde månen. Jag stod och fotade tills solen lyste upp fjällen, och kände mig ganska nöjd trots allt, jag lyckades att rädda nånting av den här helgen som annars varit fylld med misslyckanden.

Men jag kan bara inte skaka av känslan att jag borde kanske ändå ha försökt att ta mig upp…

På den tionde dagen vilade jag.

Skarsfjället, Stor-Mittåkläppen och fullmåne
Skarsfjället, Stor-Mittåkläppen och fullmåne
Solen har inte kommit upp än, men Helagstoppen fångar de första strålarna
Solen har inte kommit upp än, men Helagstoppen fångar de första strålarna
Tunna moln och månen som ska strax försvinna bakom horisonten
Tunna moln och månen som ska strax försvinna bakom horisonten
Nu har ljuset nått Stor-Mittåkläppen
Nu har ljuset nått Stor-Mittåkläppen. Månen syns fortfarande vid horisonten.
Den fina horisonten med Skarsfjället och Stor-Mittåkläppen, och en supermåne
Den fina horisonten med Skarsfjället och Stor-Mittåkläppen, och en supermåne
Morgonljus på Skarsfjället och Stor-Mittåkläppen
Det tar tid innan förgrunden blir belyst, men då är det finaste ljuset redan borta. Jag åkte hem.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top