Storbäcktjärnen och den stora tjuren

Storbäcktjärnen

Jag har tappat räkningen på hur många snöbyar vi har haft idag. Däremellan har det varit en del solsken också. Det tog mig hela förmiddagen att bestämma vad jag skulle göra idag, jag har ju sommardäck kvar på bilen (känns lite tidigt att byta redan i september), så med risk om snö och frusna vägar, måste jag vara försiktig med vart jag åker. Till slut bestämde jag att hålla mig till Plan A, vilket var att frakta cykeln till Bruksvallarna, cykla Mittåkläppsvägen fram till Storbäcktjärnens parkering, och så gå till tjärnen och kolla runt omkring. Jag har aldrig varit där, så det var typ idag eller nästa år.

Det brukar vara lätt att följa en stig när det är lite snö på marken, men på myrarna försvinner stigen och idag hade jag mer problem än vanligt att hitta den. Jag irrade runt på varje myr och hade förmodligen gått vilse utan kartappen i mobilen (japp, ja vet, ska inte helt lita mig på elektronik, men om jag verkligen skulle gått vilse så hade det varit lätt att följa mina egna spår tillbaka!). Solen kom fram när jag stod vid vindskyddet, och på andra sidan tjärnen såg jag några renar, naturligtvis ledda av en stor tjur som höll koll på sina kor. De var ganska långt borta dock, och tjärnen såg inte så lockande ut när det blåste ganska mycket, så jag fortsatte min vandring mot närmaste kullen i norr för att få en vy på Stor-Mittåkläppen.

Renar bakom Storbäcktjärnen
Renar bakom Storbäcktjärnen
Mer snö

Det var hyfsat lätt att gå utanför stigen också, myrarna hade inte frusit så det var ingen fara att trampa olyckligt genom isen. Det var naturligtvis väldigt blött dock, i nollgradig snö, men nu plötsligt gillade jag mina Lundhags-kängor som jag sågade rejält för några veckor sedan. Det kom en ny snöby som drog förbi påpassligt just när jag nådde min utsiktspunkt, och där var den – Stor-Mittåkläppen med den bekanta profilen, och snö som vinden piskade över branten.

Stor-Mittåkläppen
Stor-Mittåkläppen
Vallarfjället och Anåfjället
Vallarfjället och Anåfjället

I nordväst såg jag lite illavarslande moln, inte bara en snöby utan nåt lite värre. Jag ville inte utmana mitt öde, jag skulle inte hinna tillbaka till parkeringen innan det skulle börja snöa, men jag ville i varje fall ta mig till stigen som jag kan följa om jag inte kan se några landmärken (och telefonen dör).

Halleluja för vädret
Halleluja för vädret
Tjuren

Helt riktigt, det började snöa strax efter jag hittade till stigen. Kort därefter såg jag renar igen – förmodligen samma som jag såg tidigare vid tjärnen. Det fanns ett par tjurar med stora horn, och plötsligt börjar den ena gå rakt mot mig. Vad i…? Så jag står helt stilla och fotar, och tjuren försvinner till höger från mig. Men då följer hela hjorden, ledda av en tjur med helt gigantiska horn, och de kommer allt närmare. De har koll på mig, men de fattar tydligen inte att jag är en människa, annars skulle de aldrig komma så nära. Till slut känner jag att jag måste röra mig för att de ska fatta, jag vill verkligen inte stå i väg på den där stora tjuren! Och så springer renarna förbi mig, men stannar igen en bit borta.

Den första rentjuren på väg över myren
Den första rentjuren på väg över myren
Den andra tjuren med hjorden
Den andra tjuren med hjorden
Renar i snöfall
De kommer närmare
Renar i snöfall
Och närmare
Renar i snöfall
Och väldigt nära
Renar i snöfall
Nu är jag lite nervös och rör mig
Renar springer i snöfall
Och de springer
Renar i snöfall
Och stannar

Jag konstaterar att föreställningen är över och vänder för att fortsätta – och tittar rakt på den andra tjuren, sådär 20 meter framför mig! Tjuren fattar att jag är en människa och springer iväg, jag har fortfarande kameran i handen så jag försöker att få en bild på renen. Det blev en för lång slutartid vilket jag konstaterar på en gång, men det finns ingen tid att ändra ISO, så jag bara hoppas att det blir en lite kortare exponering när renen flyttar sig till ett mer öppet område. Den ansluter sig till den större gruppen, jag står kvar en stund till och tackar dem alla för den häftiga upplevelsen som de bjöd mig. Det är inte första gången jag har sett stora rentjurar men så här nära har det aldrig varit!

Närkontakt med rentjuren
Närkontakt med rentjuren, skakig bild pga lång slutartid, så här mycket skakade mina händer inte!
Rentjur springer i snöfall
Den andra bilden blev skarpare
Rentjur i snöfall
Och så stannar den en stund innan den ansluter till den stora gruppen
Snö i september

Och sånt här snöfall har jag heller inte sett i september. Vinden hade avtagit, så snöflingorna föll lugnt runt omkring och på mig. Jag gick med ett stort leende på läpparna och tänkte på vad jag just fick vara med om. Jag hade börjat turen för att ”bara kolla” Storbäcktjärnen, men fick ett minne för livet. Älskar fjällen.

Cykel i snöfallet
Bara tre km att cykla till bilen, men det räckte i det här snöfallet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *